Trots svordommar om att bildörrarna sitter fast, kaos i hela landet och bitande kyla, så älskar jag den vinter vi har nu. Folk bara gnäller hela tiden, men allvarligt nu, en hel vit vinter eller bara regn och blåst? En vit vinter såklart! Jag har nog aldrig känt mig såhär glad någon vinter över huvudtaget, det kan ha att göra med att jag har jobb och är gladare helt enkelt, men vädret piggar faktiskt också upp mig. Till skillnad från en grå och bäcksvart vintern har vi en ljus vinter. Snön lyser upp så fint och jag myser. Än har jag inte byggt någon snögubbe eller igloo som jag har velat göra, men det kommer nog. Imorgon är jag ledig. Det är ändå slutet av februari, det vill säga att våren kommer snart och då smälter denna fantastiska snö. Vem vet när vi får se en sån här vinter igen? Nej, imorgon ska jag ut och njuta, låta snöns kyla få bita mig blå, för jag ska njuta riktigt ordentligt av denna fantastiska vinter.

Ett av mina favoritband, Crucified Barbara var med i melodifestivalen i lördags. Först när jag hörde talas om det visste jag inte vart jag skulle ta vägen, så jävla FRUKTANSVÄRT! Men så tänkte jag, vad fasiken, gillar jag dom för att dom inte är överdrivet kända, eller för att jag gillar deras musik? Alternativ 2 såklart. Och jag får faktiskt erkänna att deras bidrag i melodifestivalen var grym. Jag står kvar vid mitt ord, ett av mina favoritband. <3

Här är klippet för er som missade det i lördags

"heaven or hell"

Ja minsann, idag blir jag ett helt år äldre. Det vill säga tjugoett år. Woho! Eller något... :P

Det här missar jag idag, tråkigt nog. Men om inte miraklet sker så kan jag trösta mig med att jag såg dessa svettiga tyskar 2004 ;) En hel del år sen alltså...

Idag vaknade jag med ett leende på läpparna. Det har varit världens bästa helg och inatt hade jag en dröm som jag är vädligt nöjd med. Inget speciellt egentligen, men jag kan inte låta bli att undra om den betyder något. Om nu drömmar är vägvisare... Jag tror visserligen inte på det, snarare är det väl om vad man har i tankarna. Men man vet ju aldrig. I alla fall, jag drömde att jag var hos en tatuerare, antingen som praktikant eller som lärling, och skulle rita en bild till en kund. Av någon jävla anledning skulle hon ha en bild på toalettpapper (!?) som sitter i någon form av hållare. Märkligt. Men skit i det, det är som dom sa i LA INK en gång; "Oavsett hur mycket man vet om tatueringar, finns det tatueringar som man aldrig kommer kunna förstå." Kunden blev nöjd och tatueraren som jag var hos blev nöjd. Det tyckte jag var lite fräckt! Den här drömmen har kanske med att göra med min egna tatuering som jag håller på att skissa på. För jag tänkte att nu jävlar ska jag boka tid, för det ramlar in några tusenlappar på kontot på fredag. ;)

Idag ska jag jobba och senare ikväll blir det nog lite målande. Just nu är jag väldigt nöjd med min tillvaro. :)

Ja dåså, ha en glad alla hjärtans dag... Även om det är ganska så... hm ja, överskattat? Jag valde i alla fall att uppskatta den för en gångs skull, även om det bara är "kommersiell skit." Det blev dubbeldejt med både resturang och bowling. Helt okej, mysigste helgen på länge! Nu laddar jag inför nästa helg, det är nämligen min födelsedag då. ;)



En ros som S fick av mig + ett kort som jag själv har gjort. Där använde jag mig av akvarellfärg. Nu ser man det inte så tydligt, men skit i det, den var ändå till S, ingen annan. <3

Jag har inte kunnat låta bli att ryckas med, för mig är det här en viktig fråga. Ett flertal gånger har jag läst i tidningen om folk som är både för och emot rivningen av The Tivoli, den gamla ångfärjestationen. För mig är det ofattbart hur dom ens har kunnat komma på idén, det är stans bästa ställe för att inte tala om Helsingborgs enda konsertplats (på vintrarna i alla fall). Band som The Sounds och Backyard Babies har spelat där. Hur fasiken vill man riva denna byggnad? Om den nu rivs, vad finns det då att se fram emot och göra i stan? Mina roligaste utekvällar har varit på The Tivoli och jag hade gärna velat gå dit fler gånger för att festa eller gå på konsert. Visst, det skulle byggas ett nytt "the tivoli," men hur många år det kommer att ta kan man bara fasa över. Men nej, jag vill ha kvar The Tivoli! Stans bästa uteställe för att inte tala om att jag starkt gillar miljön där inne. Det har ju ändå varit en gammal färjestation, en gammal och fin byggnad. Och jag är inte den enda som tycker så, facebookgruppen "Bevara vårt the Tivoli" har ca 11000 medlemmar. DET är inte dåligt! Jag tror säkert också att det är många som har roliga minnen från denna plats, och som vill få ännu fler roliga minnen därifrån. Mitt roligaste minne är såklart popkorn, nu när jag och mitt band var med där och spelade. Varenda sekund som jag var där inne, både backstage, bland publiken och på scenen, insöp jag varenda liten detalj, allt för att ha ett så tydligt minne som möjligt. Eller när jag stod på scenen och njöt av ögonblicket. En fånig liten dröm som blev verklighet, visserligen bara 20 minuter, men jag har stått där. Och det vill jag göra fler gånger. Bevara The Tivoli! Låt inte den gamla stationen bli till ännu en hemsk minimalismbyggnad!





Bilder som jag har tagit under fotolektionerna på gymnasiet.

Jag fick ett litet ryck igårkväll och klippte mig en kort lugg. Resultatet? Blev asbra! Jag är mycket nöjd! Förstår inte hur jag kan ha fått för mig att jag inte passar i sån där lugg? för det gör jag ju, bättre än något annat! TJOHO!
10 dagar kvar tills jag fyller 21 år, eller rättare sagt 9, om jag ska gå efter klockans exakta datum här på datorn. Klockan är ändå halv ett på natten. Här är några bilder, Håll till godo, bli nu inte alltför upphetsade. ;)

  

Efter att ha pratat med M, lägger jag mobilen ifrån mig. Jag noterar inte vart, men jag antog att jag la den i väskan. Skitsamma, jag har alldeles för lite tid på mig över att fundera över sånna där smågrejer. Vinterjackan slängs på, halsduken hänger slarvigt runt halsen och skorna är bara halvknutna. Jag får hoppas på att jag inte snubblar på vägen. Springer ut till bilen med gitarrväskan i ena näven och bilnycklarna i högsta hugg i den andra. Kastar mig in i bilen med väskor och allt, ordnar snabbt att väskorna blir undanröjda ur min väg och sätter mig till rätta. Gladeligen startade bilen direkt. Åhnej, klockan på bilen går fel! Jaja, jag blir förmodligen lite sen till jobb, men det är inte hela världen. Att ändra klockan i bilen i denna stund fanns det inte tid till, ännu mindre att kolla klockan på mobilen. Jag backar ut från parkeringen här hemma i 150, och gasar sen iväg i 190. Bilen hoppar och sladdar när jag försöker köra i hyffsad hög fart genom snöröran på gården, under tiden fumlar jag med bilbältet. Väl ute på vägen försöker jag hitta min mobiltelefon i väskan. Jag rotar och rotar, stressad sen innan blev jag ännu mer stressad. För att inte tala om arg och frustrerad. Jag slängar vantar och andra saker hej vilt omkring mig i bilen, samtidigt som jag kör och försöker hålla på koll på andra bilar. Jag hinner köra 2,5 mil innan jag verkligen konstanterar att jag inte har mobiltelefonen med mig. Shit! Undra vad jag klockan är? Det ser jag på mobiltelefonen. Visst fan, den har jag ju inte med mig. Nähe, vad gör jag då? Jag ringer till jobb och säger att jag blir sen. Nej, det går inte det heller. Vad fan! I väntan på stadsbussen funderar jag över att fråga en snubbe om vad klockan är. Men han såg så äcklig och jobbig ut, så jag strundade i att fråga. Busschauffören såg inte ut att kunna svenska, så jag frågade inte honom iheller. Och där satt jag, på bussen och undrade vad klockan är. Och undrade om min chef undrade vart jag tog vägen. Jag kom snart på mig själv ännu en gång med att försöka kolla vad klockan är... på den mobiltelefon som jag inte hade med mig. Att fråga någon annan på bussen om vad klockan är kändes bara inte bra. Varför gör jag det så svårt? Just av den anledningen att jag är paranoid. För det går faktiskt inte att fråga vem som helst. Mitt i det hela kommer jag på att jag måste ringa M igen... men det går inte. Nej, då ringer jag J istället. För helvete, det går inte det heller! Och inte fan är jag smart nog till att skriva ner alla telefonnummer. Jaha. då kan alla undra om det blir någon repning, om jag ska handla på vägen hem eller om jag har glömt bort att jag skulle jobba.

Tack och lov så var jag inte mer än 5 minuter sen och min kära chef var mer orolig än arg, så det var förlåtet. Även dom andra småproblemen löste sig, min underbara mamma ringde till mitt jobb, så jag fick M:s nummer och kunde ringa henne. Problemen lösta! Men fy tusan vad man kan känna sig handikappad, just av att glömma sin mobiltelefon.

Idag har jag minsann fyndat! Det har gjort mig glad, men det som har gjort mig gladast är ändå klänningen. Ni som känner mig häpnas nog över att klänningen INTE är helsvart. Det är väl som så, att jag har smalnat lite och självöfrtroendet har skjutit i höjden. Härligt det! :D

Det blev även ett part hjärtformade solglasögon från Buttericks (jag är en sucker för solglasögon), "pirat-bandana" som också är från Buttericks och ett ceriset skrivblock för mina kreativa kvällar, dvs låtskrivarbok. Klänningen är från H&M, 150 kr och satt asbra! Det roligaste är också att den är storlek M, annars brukar L sitta bäst för min del. Men antagligen så har väldigt många människor provat klänningen, så den har töjt sig. Hahaha ;)