Nu är jag hemma igen! Eller rättare sagt; jag kom hem igår. Men det är inte först nu som jag har satt mig vid datorn för att informera omvärlden om min existens och för att ladda upp lite bilder. För att göra en kort sammanfattning av det hela, har jag haft grymt kul hela festivalen. Hittills har det varit den roligaste festivalen. (Augustibuller 2006 var inte heller dumt, men det är fyra år sen så jag har antagligen glömt hälften) Mitt humör har varit på topp trots svinkalla nätter och en och annan huvudvärk. Tänkte lägga upp lite bilder på Thåström som jag har tagit, några camping eller festbilder orkar jag inte lägga upp, eftersom dom är på tok för många.



Jag tycker själv att jag fick en del bra bilder, även om jag "bara" har en digitalkamera. Tacka vet jag Canon. ;)
Jag har fler bilder än bara dom här, men eftersom de flesta nästan ser likadana ut, så blir det bara dom här bilderna.

  
  
  


Då får nog bli några uppförstorade bilder av det här känner jag! Och som ni kanske förstår, stod jag längst fram. Nästan i alla fall, jag hade Linnea precis framför mig. På jobb idag fick jag höra att en kollega hade sett mig på sydnytt, där jag hade stått och skrikit, antar att det var när Thåström spelade, för det var bara där jag stod längst fram. Jag ska se om jag hittar det där klippet. ;)

Vädret nu i helgen har varit underbart, för min del blev det att panikåka till Väla och köpa sandaler. Jag är mycket nöjd med mitt köp, sandalerna är kalasfina! Dessutom har jag bestämt mig för att åka på festival på torsdag, jag är nästan säker på att vädret kommer vara skit, men vafan, det blir vad man gör det till! Jag ska till Siesta i Hässleholm, och ser mest fram emot att få se Thåström och Babian. :)
Imorgon blir det till att rota fram festivalkängerna, tältet och sovsäcken. Jag hoppas att tältet inte har möglat och att sovsäcken är duglig. Men dom är säkert i toppenskick, jag är trots allt rädd om mina grejer.

Nu ska jag skriva en lista på allt jag behöver, sen blir det inte mycket tid över i veckan till att fundera ut vad jag behöver, jag ska ju hinna införskaffa diverse matgrejer och alkohol innan resan till festivalen börjar. ;)

Precis som många andra i min ålder försöker jag slå miog fram här i livet. Det finns säkert dom som är äldre än mig som gör det fortfarande, men ni förstår vad jag menar. En utbildning som ger et bra jobb, en grund som jag kan ha om jag inte lyckas med min musik eller med min konst. Med andra ord; en reservplan. Jag kollar på utbildning efter utbildning, försöker känna mig fram om vad som skulle passa mig. Men inget känns rätt. Där är inget som klaffar med mig och mina känslor. Det känns snarare som ett stopp. Och så ska det väl inte vara? Såhär har jag haft ett tag, och jag har märkt på mig själv att jag sakta med säkert tappar förtroendet för mig själv. Jag har bara inte insett det... förräns nu. Därför frågar jag mig själv; vad i helvete håller jag på med? Ett tag hade jag en stensäker dröm och det enda som har känts rätt har varit att få spela på min gitarr. Hela min kropp darrar av välbehag när jag får stå där och skapa toner, och då är väl det som är menat för mig. Eller? Då börjar jag också fundera på alla dom där stora musikerna, många av dom har något gemensamt, alla har känt samma sak. Att det har varit musiken som har varit rätt för dom. Och där står dom idag. Stjärnstatusen strålar och dom har helt enkelt lyckats. Vare sig om de hade en reservplan eller inte. Det där med reservplan är nog bara ett Svensson-uttryck, jag råkade nämligen kolla på Talang häromdagen, och just den där meningen har inte försvunnit ur mitt huvud än. En snubbe i programmet sa "Man kan inte ha en reservplan, för då satsar man inte på det man verkligen vill göra." Det var då det slog mig, det var då jag kom till insikt. Snubben har fan rätt. Jag har redan hittat min väg, varför ska jag då försöka hitta en annan väg vid sidan om? Det är bara idiotiskt, det säger ju sig självt. Den där känslan som gick genom min kropp när jag höll pappas gamla elgitarr som 14-åring, är obeskrivlig. Jag minns det skarpt och kan fortfarande känna den, det här är rätt. Det finns ingen annan väg att gå. Och mitt måleri såklart. Det är dom enda självklara valen här i livet för mig. Man ska tro på sig själv, för du själv är den enda personen som någonsin kan säga vilken väg just du bör gå i livet.