Efter att ha pratat med M, lägger jag mobilen ifrån mig. Jag noterar inte vart, men jag antog att jag la den i väskan. Skitsamma, jag har alldeles för lite tid på mig över att fundera över sånna där smågrejer. Vinterjackan slängs på, halsduken hänger slarvigt runt halsen och skorna är bara halvknutna. Jag får hoppas på att jag inte snubblar på vägen. Springer ut till bilen med gitarrväskan i ena näven och bilnycklarna i högsta hugg i den andra. Kastar mig in i bilen med väskor och allt, ordnar snabbt att väskorna blir undanröjda ur min väg och sätter mig till rätta. Gladeligen startade bilen direkt. Åhnej, klockan på bilen går fel! Jaja, jag blir förmodligen lite sen till jobb, men det är inte hela världen. Att ändra klockan i bilen i denna stund fanns det inte tid till, ännu mindre att kolla klockan på mobilen. Jag backar ut från parkeringen här hemma i 150, och gasar sen iväg i 190. Bilen hoppar och sladdar när jag försöker köra i hyffsad hög fart genom snöröran på gården, under tiden fumlar jag med bilbältet. Väl ute på vägen försöker jag hitta min mobiltelefon i väskan. Jag rotar och rotar, stressad sen innan blev jag ännu mer stressad. För att inte tala om arg och frustrerad. Jag slängar vantar och andra saker hej vilt omkring mig i bilen, samtidigt som jag kör och försöker hålla på koll på andra bilar. Jag hinner köra 2,5 mil innan jag verkligen konstanterar att jag inte har mobiltelefonen med mig. Shit! Undra vad jag klockan är? Det ser jag på mobiltelefonen. Visst fan, den har jag ju inte med mig. Nähe, vad gör jag då? Jag ringer till jobb och säger att jag blir sen. Nej, det går inte det heller. Vad fan! I väntan på stadsbussen funderar jag över att fråga en snubbe om vad klockan är. Men han såg så äcklig och jobbig ut, så jag strundade i att fråga. Busschauffören såg inte ut att kunna svenska, så jag frågade inte honom iheller. Och där satt jag, på bussen och undrade vad klockan är. Och undrade om min chef undrade vart jag tog vägen. Jag kom snart på mig själv ännu en gång med att försöka kolla vad klockan är... på den mobiltelefon som jag inte hade med mig. Att fråga någon annan på bussen om vad klockan är kändes bara inte bra. Varför gör jag det så svårt? Just av den anledningen att jag är paranoid. För det går faktiskt inte att fråga vem som helst. Mitt i det hela kommer jag på att jag måste ringa M igen... men det går inte. Nej, då ringer jag J istället. För helvete, det går inte det heller! Och inte fan är jag smart nog till att skriva ner alla telefonnummer. Jaha. då kan alla undra om det blir någon repning, om jag ska handla på vägen hem eller om jag har glömt bort att jag skulle jobba.

Tack och lov så var jag inte mer än 5 minuter sen och min kära chef var mer orolig än arg, så det var förlåtet. Även dom andra småproblemen löste sig, min underbara mamma ringde till mitt jobb, så jag fick M:s nummer och kunde ringa henne. Problemen lösta! Men fy tusan vad man kan känna sig handikappad, just av att glömma sin mobiltelefon.