Och nu helt plötsligt är jag osäker igen. Innan var jag stensäker på att söka till Konstfack i Stockholm. Men nu vet jag inte längre... Nu känns det bara besvärligt. Inte bara att det är långt bort, utan att jag känner ingen där och jag är rädd för att jag kommer tappa min kunskap om hur man kör bil. Låter kanske löjligt, men att vara en fattig student i tre år och plugga och sen samtidigt inte ha råd med bil... Jag lär knappast hyra någon och jag tror inte konsekvensera för det blir bra... Fast jag vet inte. Egentligen är det inte det som bekymrar mig. Grejen här nu är att jag funderar på att starta ett band till. Jag ska absolut inte lämna Glidslem, men jag skulle vilja själv stå i fronten av ett band. Jag vill ha mitt band så att säga. Nu vill jag utvecklas ännu mer. Min dröm har varit länge att få stå i fronten av ett häftigt i band... Och nu är jag inte längre långt ifrån. Så alltså, om jag nu startar mitt andra band och kommer in på skolan o Stockholm... Jag skulle må sååå dåligt. Det finns faktiskt illustratörutbildningar närmare här jag bor så jag borde kanske satsa på någon av dom istället för att ge sig in på det som ligger längst bort? Jösses, jag vet inte längre. Min mor är det inte ens lönt att fråga, hon kommer ju prioritera skolan... och att lämna det där som jag så länge har drömt om svider i mitt hjärta. Jag kan inte. Något säger mig att det är musiken och bandet som ska komma först. Och då borde jag väl ändå lita på det? Jag minns då när jag var 14 år och fick syn på min pappas gamla elgitarr. Jag tog tag i den och började klinka. Då kände jag samma känsla igen, det här känns rätt. Och då fortsatte jag, påväg mot drömmen om att kunna spela gitarr. Det kan jag idag. Nästa dröm var att spela i ett band. Det gör jag idag. Och nu vill jag vidare. Och det känns rätt. För det är ju så, att man ska följa sitt hjärta...
 
Det är jag på bilden. Jag gick andra året på gymnasiet tror jag. Vi hade uppspelning med musikgruppen och det var riktigt kul. Kanske 20-30 pers som tittade. Men jag har haft bättre publik alltid! I början av gymnasiet övade jag och några andra in en låt och spelade inför 500 elever på ett ungefär... Nervositeten precis innan gick på högvarv. Jag visste varken ut eller in... Men när jag väl kom upp på scenen och kände strålkastarljusen i ögonen och alla blickarna drogs till en... Haha, det är en fantastisk känsla måste jag säga. Och vet ni vad? Nervositeten släppte! Helt och hållet! Galet... Och kul som in i helvete var det... Jag hoppas jag kommer få uppleva detta igen.

Men va jag än väljer här i livet, så kommer det att bli rätt. För är det meningen, så är det...

Jag vet inte hur många bloggar jag har ramlat in på, där tjejer som är yngre än mig och tjänar mer pengar än vad jag någonsin kommer att göra. Hur fan lyckas dom? Min ständiga fråga som jag ofta ställer. Dom skriver om något väldigt populärt; MODE! Små tjejer som inte ens får gå ut på krogen videobloggar om sina senaste skoköp och posar i sina nya linnen som de fyndade på Vero Moda, som är sååå inne just nu. Seriöst, läser folk detta? Tydligen, annars hade dom väl inte tjänat sina pengar?

Visst, jag tycker det är lite kul att folk gillar att läsa min blogg men att tjäna pengar på den skulle faktiskt vara något. Dock tänker jag INTE skriva om mode, skor, kändisskvaller eller hur speciell jag är som trebarnmamma. Inte för att jag är det, men jag hittade en stackars 18-åring som har tryckt ut tre ungar...(hennes blogg är poppis och hon skriver vad hon gör med sina ungar om dagarna) Hennes val helt klart och det är inte mer med det egentligen, men ibland undrar jag om hon ens vet om att det finns något som heter p-piller...

Världen är full av idioter, tacka Gud att jag inte är en av dom.

Nu är det den 20 februari vilket betyder att jag fyller år :D



Jag gjorde en töntig bild i brist på annat, haha
Dessutom så ser man min nya frilla ;)

Idag åkte jag till Johan en sväng. Han fixade mitt hår så min nya frilla blev extra snygg. Lägger upp bättre bild på den imorgon... Eventuellt. Om jag orkar.

När jag ändå var hos Johan så hade vi kul med hans inbyggda webcam. Så lättroad man kan vara ibland, jag skrattade så jag knappt fick luft. Det fanns lite kul effekter man kunde leka med så man slipper göra fula grimaser själv...
Jag väljer att lägga ut de bilder som jag finner roligast.

  
  
  
  
  

Hahahahahaa!!! Dom sista bilderna är roligast, jag ser ut som en dvärg och Johan med och på sista bilden ser jag ut att väga ungefär 500 kg. Jag spexade ju till det hela genom att trycka in hakan så dubbelhakan kom fram. Mycket tjusigt ;)

Over and out :D

För ett tag sen var jag med i en tävling som Shock hade. Hittade den på deras hemsida. Man skulle svara på en fråga och så kunde man vinna Crucified Barbaras nya platta. Underbart, tänkte jag och tog chansen.

Idag fick jag hem en avi och jag störtade iväg för att hämta paketet. Jag visste direkt, jag hade vunnit plattan! Men paketet var konstigt stor för en liten skiva... aja tänkte jag, om jag har tur kanske jag får en tröja med... Vilket jag också fick! Samt klistermärken, en tändare (inte för att jag röker, men ändå), pins, sex action singeln, signerat foto och såklart den nya plattan som även den var signerad!

Tack! Helt lagom till min födelsedag med. (3 dagar kvar) :D



<3

Nu ska jag skriva ett inlägg där jag ska få ur mig mina irritationer. Ett sådant inlägg har jag minsann och dar inte gjort på länge.

Nu är det som så att jag var på arbetsförmedlingen (snarare arbetsförnedringen faktiskt) idag på något möte. Jag är med i något som heter "Jobbgaranti för ungdomar" och det som en gång var en positiv inställning på det hela har nu gått över till någon form av irritation. Ur min synvinkel ser det ut såhär: Vi är en grupp ungdomar, vissa av oss ser ut att ha varit duktiga i skolan, men är inte det rent praktiskt. Sen har vi de som helt enkelt bara har haft otur, bland annat jag.
Jag känner mig nästan förolämpad när jag går dit. Nog för att det kanske är svårt att skriva ett CV, men nu har jag snart gått igenom det där tre gånger och börjar undra om de på arbetsförmedlingen tror att man är dum i huvudet. Jag kan inte klandra hon som stod där och pratade idag, hon har antagligen bara fått instruktioner av hur hon ska framtäda och berätta det som står på lappen (och vem fan kom på grejen med att låta nedlåtande?!) men att få höra "Ni ska få lära er att skriva ett CV. Det kan ju vara svårt om man aldrig har gjort det tidigare. Någon som har gjort ett eget CV och skickat iväg?" För helskotta, jag är arbetslös, inte förståndshandikappad! Jag har sökt jobb sen ett år tillbaka, hittills har jag bara haft ett fjuttigt jobb som varade EN dag. Jag har bara haft otur. (Så lägg av!)
Sen fortsätter hon... "Ni har kanske gett upp ert arbetsökande? Det är verkligen inte lätt. Och jag lovar er, det är faktiskt vanliga människor som får jobben, inte några 'övermänniskor' som ni kanske tror."
Haha men va? Det tror jag verkligen inte, efter så många idioter jag har stött på i mitt liv. Det är nog snarare jag som är övermänniskan. Kanske därför jag inte har något jobb för att jag inte är en "normal" människa? Jag börjar undra. Hon fick det att låta som vi tror att vi själva är hopplösa och nedstämda. Det tror jag verkligen inte om mig själv, men efter att hon har sagt allt detta börjar jag känna mig ganska hopplös... och det är hennes fel. Eller så är det hon som är hopplös?

Efter att ha suttit där ett tag och känt hur irritationen nästan gick över i någon form av aggressivt resultat, fick vi en lapp om tider, när vi skulle ses igen. Hon visade upp en pärm och sa något om uppgifter vi ska göra varje gång vi ses. "Den här uppgiften..." (Hon tar fram ett papper som ser ut att vara för barn på lågstadiet) "...ska hjälpa er att komma på era bra egenskaper. Ni kommer att få läxor efter varje gång ni har varit här, sen ska ni visa vad ni har gjort för mig. När vi är klara med en uppgift ska ni sätta in det i en sån här pärm." Hon tar upp en stor gråbrun pärm som där är fullt med grejer och papper i. Sedan fortsätter hon "...Vi kommer att fylla den här pärmen." Sedan kände jag bara fasa i kroppen. Ska var och en av oss fylla en hel pärm med papper och andra grejer? Och vad ska det ge oss sen? Hur man skriver ett bra CV eller? Jag kollade pappret med tider vi ska vara på arbetsförmedlingen. Tiderna sträcker sig ända bort i april. Nej, herregud. Ska jag behöva stå ut med dom här aktiviteterna som är för förståndshandikappade barn? Jag kände en stark känsla över att få ett heltidsjobb direkt. "Snälla, låt mig få slippa det här" var det en röst i huvudet som skrek.

Jag VET, att personalen på arbetsförmedlingen pratar i ett kodat språk. Det som de egentligen säger är "Hopplösa ungdomar. Ni kan verkligen ingenting. Typ ingen får jobb nu, men vi kan ju låtsas istället att det är ni som inte vet hur man söker jobb. Ni är trots allt i regeringens våld."

Nu sitter jag här och får kalla rysningar i kroppen.

Och såhär lär det se ut efter ett tag (för långt tag) är jag ganska säker på...



Antingen gör arbetsförmedlingen en förbannad eller också förståndshandikappad efter ett tag. Hur fan ska detta sluta? Kommer jag bli en förbannad förståndshandikappad person? Suck på detta.