Och nu helt plötsligt är jag osäker igen. Innan var jag stensäker på att söka till Konstfack i Stockholm. Men nu vet jag inte längre... Nu känns det bara besvärligt. Inte bara att det är långt bort, utan att jag känner ingen där och jag är rädd för att jag kommer tappa min kunskap om hur man kör bil. Låter kanske löjligt, men att vara en fattig student i tre år och plugga och sen samtidigt inte ha råd med bil... Jag lär knappast hyra någon och jag tror inte konsekvensera för det blir bra... Fast jag vet inte. Egentligen är det inte det som bekymrar mig. Grejen här nu är att jag funderar på att starta ett band till. Jag ska absolut inte lämna Glidslem, men jag skulle vilja själv stå i fronten av ett band. Jag vill ha mitt band så att säga. Nu vill jag utvecklas ännu mer. Min dröm har varit länge att få stå i fronten av ett häftigt i band... Och nu är jag inte längre långt ifrån. Så alltså, om jag nu startar mitt andra band och kommer in på skolan o Stockholm... Jag skulle må sååå dåligt. Det finns faktiskt illustratörutbildningar närmare här jag bor så jag borde kanske satsa på någon av dom istället för att ge sig in på det som ligger längst bort? Jösses, jag vet inte längre. Min mor är det inte ens lönt att fråga, hon kommer ju prioritera skolan... och att lämna det där som jag så länge har drömt om svider i mitt hjärta. Jag kan inte. Något säger mig att det är musiken och bandet som ska komma först. Och då borde jag väl ändå lita på det? Jag minns då när jag var 14 år och fick syn på min pappas gamla elgitarr. Jag tog tag i den och började klinka. Då kände jag samma känsla igen, det här känns rätt. Och då fortsatte jag, påväg mot drömmen om att kunna spela gitarr. Det kan jag idag. Nästa dröm var att spela i ett band. Det gör jag idag. Och nu vill jag vidare. Och det känns rätt. För det är ju så, att man ska följa sitt hjärta...
 
Det är jag på bilden. Jag gick andra året på gymnasiet tror jag. Vi hade uppspelning med musikgruppen och det var riktigt kul. Kanske 20-30 pers som tittade. Men jag har haft bättre publik alltid! I början av gymnasiet övade jag och några andra in en låt och spelade inför 500 elever på ett ungefär... Nervositeten precis innan gick på högvarv. Jag visste varken ut eller in... Men när jag väl kom upp på scenen och kände strålkastarljusen i ögonen och alla blickarna drogs till en... Haha, det är en fantastisk känsla måste jag säga. Och vet ni vad? Nervositeten släppte! Helt och hållet! Galet... Och kul som in i helvete var det... Jag hoppas jag kommer få uppleva detta igen.

Men va jag än väljer här i livet, så kommer det att bli rätt. För är det meningen, så är det...