Nu ska jag skriva ett inlägg där jag ska få ur mig mina irritationer. Ett sådant inlägg har jag minsann och dar inte gjort på länge.

Nu är det som så att jag var på arbetsförmedlingen (snarare arbetsförnedringen faktiskt) idag på något möte. Jag är med i något som heter "Jobbgaranti för ungdomar" och det som en gång var en positiv inställning på det hela har nu gått över till någon form av irritation. Ur min synvinkel ser det ut såhär: Vi är en grupp ungdomar, vissa av oss ser ut att ha varit duktiga i skolan, men är inte det rent praktiskt. Sen har vi de som helt enkelt bara har haft otur, bland annat jag.
Jag känner mig nästan förolämpad när jag går dit. Nog för att det kanske är svårt att skriva ett CV, men nu har jag snart gått igenom det där tre gånger och börjar undra om de på arbetsförmedlingen tror att man är dum i huvudet. Jag kan inte klandra hon som stod där och pratade idag, hon har antagligen bara fått instruktioner av hur hon ska framtäda och berätta det som står på lappen (och vem fan kom på grejen med att låta nedlåtande?!) men att få höra "Ni ska få lära er att skriva ett CV. Det kan ju vara svårt om man aldrig har gjort det tidigare. Någon som har gjort ett eget CV och skickat iväg?" För helskotta, jag är arbetslös, inte förståndshandikappad! Jag har sökt jobb sen ett år tillbaka, hittills har jag bara haft ett fjuttigt jobb som varade EN dag. Jag har bara haft otur. (Så lägg av!)
Sen fortsätter hon... "Ni har kanske gett upp ert arbetsökande? Det är verkligen inte lätt. Och jag lovar er, det är faktiskt vanliga människor som får jobben, inte några 'övermänniskor' som ni kanske tror."
Haha men va? Det tror jag verkligen inte, efter så många idioter jag har stött på i mitt liv. Det är nog snarare jag som är övermänniskan. Kanske därför jag inte har något jobb för att jag inte är en "normal" människa? Jag börjar undra. Hon fick det att låta som vi tror att vi själva är hopplösa och nedstämda. Det tror jag verkligen inte om mig själv, men efter att hon har sagt allt detta börjar jag känna mig ganska hopplös... och det är hennes fel. Eller så är det hon som är hopplös?

Efter att ha suttit där ett tag och känt hur irritationen nästan gick över i någon form av aggressivt resultat, fick vi en lapp om tider, när vi skulle ses igen. Hon visade upp en pärm och sa något om uppgifter vi ska göra varje gång vi ses. "Den här uppgiften..." (Hon tar fram ett papper som ser ut att vara för barn på lågstadiet) "...ska hjälpa er att komma på era bra egenskaper. Ni kommer att få läxor efter varje gång ni har varit här, sen ska ni visa vad ni har gjort för mig. När vi är klara med en uppgift ska ni sätta in det i en sån här pärm." Hon tar upp en stor gråbrun pärm som där är fullt med grejer och papper i. Sedan fortsätter hon "...Vi kommer att fylla den här pärmen." Sedan kände jag bara fasa i kroppen. Ska var och en av oss fylla en hel pärm med papper och andra grejer? Och vad ska det ge oss sen? Hur man skriver ett bra CV eller? Jag kollade pappret med tider vi ska vara på arbetsförmedlingen. Tiderna sträcker sig ända bort i april. Nej, herregud. Ska jag behöva stå ut med dom här aktiviteterna som är för förståndshandikappade barn? Jag kände en stark känsla över att få ett heltidsjobb direkt. "Snälla, låt mig få slippa det här" var det en röst i huvudet som skrek.

Jag VET, att personalen på arbetsförmedlingen pratar i ett kodat språk. Det som de egentligen säger är "Hopplösa ungdomar. Ni kan verkligen ingenting. Typ ingen får jobb nu, men vi kan ju låtsas istället att det är ni som inte vet hur man söker jobb. Ni är trots allt i regeringens våld."

Nu sitter jag här och får kalla rysningar i kroppen.

Och såhär lär det se ut efter ett tag (för långt tag) är jag ganska säker på...



Antingen gör arbetsförmedlingen en förbannad eller också förståndshandikappad efter ett tag. Hur fan ska detta sluta? Kommer jag bli en förbannad förståndshandikappad person? Suck på detta.