Vila i frid, älskade hästar

Jag bölar som ett barn, jag tar det här jävligt hårt även om jag vet att det var för deras bästa. De var gamla, deras kroppar började gå sönder alltmer och dom tappade tänder. Idag blev det deras sista dag. Jag mår fruktansvärt, men de blir knappast yngre eller friskare. Så min kära mamma fick ta det tunga beslutet, en somrig dag i början på maj fick de försvinna bort i lugn och ro.

Dom här hästarna har hängt med sen jag var 9 år gammal. (Pinglan i alla fall, Decimal kom in i bilden när jag fyllde 11) Förstår ni att det känns?

Dom två på bilden var bästa vänner och fick försvinna samtidigt.

Finare än såhär blir det egentligen inte. Men det är så fruktansvärt känslosamt ändå...

Ni har det bra nu...

Vet hur det känns. <3 Jag var tvungen att lämna min fina vän (också en häst som funnits med mig en stor del av mitt liv) för ett par år sedan, det med pga ålderdom. De betar väl tillsammans nu i det fria och har det bra utan krämpor, en dag ses vi igen så vill jag se det iaf. :)

Dessa djur..! Men såklart, så tänker jag också. Dom kommer fortfarande att finnas där, bara det att man kan inte se dom... och dom har det bra nu. :)

Beklagar sorgen, det är fruktansvärt tungt även om det är för det bästa :(

Tack Isa!

Ja, dom fick försvinna på ett värdigt sätt och det hade inte kunnat bli bättre.