Hejsan och välkomna till Papillons D'amour, bloggen som tar glädeligen emot all vrede och hat som samhället för med sig. I punkens namn svär vi på att se allting realistiskt och säga allting sanningsenligt, utan att förtiga, förtränga eller förvrida sanningen. FAN!

Idag träffar vi Ronja 20 år, som har varit arbetslös sen hon tog studenten 2008, vilket är för 430 dagar sen. Även om ni kan räkna eller inte, så kan vi berätta att det är ca ett år och två månader det handlar om.



Så Ronja, hur mår du idag och vad gör du i nuläget?
Jag har mått bättre, inget jag vill gå in på i detalj, men försöker göra allt för att hålla mig på gott humör. Humörsvängingarna är många och ofta, så det är inte jättelätt. Just nu gör jag inte så mycket om dagarna, ritar och repar med mitt band lite då och då. Och söker jobb såklart.

Vad har du gjort sen studenten?
Inte så mycket, sökt jobb och repat med bandet. Det är helt otroligt att det redan har gått mer än ett år sen studenten.

Hur känns det att året har gått så fort?
Det känns litegrann som livet har stannat, samtidigit som jag fortsätter att åldras. Jag är orolig för att det ska fortsätta såhär länge till, jag får ångest när jag tänker på det. Tänk om jag fortfarande bor kvar hemma hos mamma när jag är 30 år? Visst, Jackasstjärnan Bam Margera gör det fortfarande, jag kan ha honom som förebild! Driva mina föräldrar till vansinne, göra onödiga tv-program, slå sönder saker som mina föräldrar få betala, eftersom de har jobb och inte jag. Perfekt.

Hehe, jag tror mig ana en viss sarkasm, men vi behöver inte gå vidare in på det, så, hur såg dina planer ut när du skulle sluta gymnasiet?
Jag sökte jobb som bara den och var den här gången ute i god tid. Redan i februari månad frågade jag efter sommarjobb, men de flesta bad mig komma tillbaka vid mars eller april. Vilket jag gjorde, för jag ville ju ha ett jobb efter studenten. Jag såg fram emot att få börja jobba och tjäna egna pengar, och ta det där stora vuxensteget.

Vad var det för jobb du sökte och hur gjorde du?
Jag kollade delvis på platsbanken. Lite negativ var jag till det, eftersom de inte kan se hur jag är som person men jag satsade hårt där ändå. De mesta jag sökte var butiksbiträden eller lagerarbete, enkla och kul jobb som jag känner att jag kan klara av. Jag hittade även ett jobb som ansiktsmålare, som jag även fick. Sen var jag ute i butiker och frågade om de behövde extrahjälp.

Vilken respons fick du?
Knappt någon, ingen hörde av sig... förutom jobbet som ansiktsmålare, jag blev jätteglad! Men det var bara en dag. Så jag gjorde det som man skulle göra, gå tillbaka och fråga om de har läst mitt CV. Tyvärr var platserna tillsatta.

Hur många jobb har du haft tidigare?
Inga. Jag har inte ens haft ett sommarjobb.

Sen blev det studenten, vad gjorde du efter firandet?
Då stod jag där och insåg att jag var arbetslös. Jag hade inte lyckats få något sommarjobb, så jag fick göra det som alla andra gjorde, gå till arbetsförmedlingen.

Hur kändes det?
Jag var väldigt positiv till en början, det kändes vuxet och jag var helt säker på att jag skulle få hjälp.

Du säger att du var positiv till en början, men hur är inställningen nu?
Jag är negativ utav abra helvete och jävligt trött på skiten.

Vad gjorde dom när du gick till dom första gången?
Knappt något, de skrev in mig, frågade vilken utbildning jag hade gått och lite sånt, sen kom bakslaget, dom sa att dom inte kunde göra något förräns om tre månader. Det kändes jobbigt, jag skulle gå utan pengar i tre månader. Igen.

Vad hände sen efter dom där 3 månaderna?
Krisen kom och alla enkla och kul jobb försvann från platsbanken och man blev nekad vart man än frågade efter jobb.

Men du har väl föräldrar som kan försörja dig?
Är du dum? Helt plötsligt skulle jag äta deras mat som de betalade, använda deras hygienartiklar som de betalade och använda toalettpappret som de också betalade. Innan betalade min far underhållstöd, men det varar bara sålänge jag studerar... jag fick lite pengar av honom när jag hjälpte till att måla brädor. Men dom pengarna gick oftast åt till att åka buss så att jag kunde träffa mina vänner.

Hur långt har du till dina vänner?
Egentligen inte jättelångt, men jag bor på landet och det tar en timme med bussen in till stan. Men det är själva kostnaden av resan som är jobbig, det kostar 36 kr för att åka en sträcka. Har man inga pengar är det mycket pengar, speciellt om man ska åka hem också... Jag önskar att jag kunde bo kvar i stan bland alla jag känner, men min mamma valde att satsa på sina djur och då hamnade jag här ute. Och det tycker jag självklart att hon ska få göra, även om jag tycker det är grymt jobbigt ibland.

Får du inga pengar alls nu, eller får du stöd någonstans ifrån?
Jag får ca 2800 kr i månaden av försäkringskassan, varan 1000 kr går åt att betala här hemma, så då har jag kvar 1800 kr.

Deltar du i någon aktivitet eller fördriver du bara dagarna?
Jag deltar i någon aktivitet via arbetsförmedlingen. Imorgon börjar jag på Activa, då ska jag sitta vid en datorn och söka jobb. Jag vill inte alls, känns helt onödigt. Skulle där finnas mer jobb på deras datorer än på min?

Antagligen inte, men det är väl värt att gå dit för att få dom pengar du får?
Jag har inget annat val.

Om du kollar platsbanken och i tidningen idag, vad är det för jobb som finns där?
Ärligt talat vet jag inte, det är yrken som jag aldrig har hört talas om. Jag känner mig rädd och dum och har ingen yrkesutbildning egentligen. Dom roliga jobben som det fanns gott om tidigare är som bortblåsta.

Om inte krisen hade kommit, hur tror du att ditt liv skulle se ut idag?
Jag skulle ha haft jobb vid det här laget. Tror inte att jag hade haft en egen bostad redan, men jag hade nog haft råd med att skaffa en liten bil. Och jag hade säkert varit mycket gladare än vad jag är nu. Eller rättare sagt, jag hade varit glad.

Vad skulle du vilja jobba med?
Jag vill kunna försörja mig som illustratör. Eftersom jag älskar att rita och skapa så skulle jag vilja jobba med det. Om det är något som gör mig glad så är det att få göra dessa saker. Något med film och musik skulle också vara kul. Bara det är kreativt. Yrket som tatuerare lockar en del också.

Hur ser planerna ut framöver?
Som sagt börjar jag på Activa imorgon, jag försöker hålla mig positiv, det kanske inte är så farligt som jag har fått för mig att det är. Jag får se hur länge jag blir där. Sen har jag eventuellt extrajobb till hösten, vilket jag hoppas starkt på. Blir det inte bättre runt jul och där så kanske jag tar någon distanskurs. Till våren ska jag söka till skolor och vidareutbilda mig.

Vad är det för jobb du har på G?
Butiksbiträde på Buttericks! Jag har varit där fyra eller fem gånger och frågat om jobb, ha ha. Hon som har stället känner mig snart, jag har även varit där flera gånger och köpt hårfärg, utklädnadsgrejer och lite sånt. En rolig affär som gör mig glad och dom som jobbar där är jättetrevliga.

Du nämnde även att du ska säka till skolor till våren, vad är det för skola du ska söka till?
Just nu har jag siktet inställt på serieskolan i Malmö. En ettårig utbildning där jag fullbordar mitt yrke som illustratör.

Något du skulle vilja säga till de vuxna som styr vårt samhälle?
Ja, våra problem som ungdomar ligger inte i att vi inte vet hur man söker jobb, problemet är att vi inte får något jobb. Det är skillnad på de sakerna. Det är inte så att jag bara sitter hemma och klagar, och tror att jag får allting serverat, jag har tagit mig genom det ena och det andra, och är bland dom sista som skulle ge upp. De som skulle vara våra föebilder, dvs de vuxna, verkar kunna kläcka ur sig det ena och det andra om oss ungdomar. Minns dom inte sin egna ungdom? Hur rastlösa dom var, hur mycket energi det är som rusar runt i kroppen? Man står där med beslutångest och tre miljoner val. Man vet inte om livet leker eller om det är förjävligt. Man är arg och vill göra sig hörd. Vi unga vuxna har faktiskt också en plats i samhället. Varför är det inte så många som förstår detta? Och det är faktiskt så, att alla föräldrar har inte råd att försörja sina barn. Eller sina vuxna, kanske jag ska säga.

Ja du Ronja, du har en poäng där faktiskt. Vi tackar dig för denna intervju och nu ska jag sluta prata med mig själv inann allting driver mig till vaninnets fördärv.