Jag satt och läste något med kroppen vänd mot husets mörka vrå. Det stora fönstret bakom mig var vidöppet. Jag hör något komma gående därute och jag vänder mig om. Först bländas jag av det otroligt starka ljuset som letar sig bestämt in utifrån. Sedan börjar två gestalter uppenbara sig, jag ser först bara något som börjar bli en siluett... Eller siluetter? Det är siluetter av två hästar. Den första sträcker fram huvudet in mot mig där jag sitter. Decimal! Där är du ju! Jag vänder mig om för att titta på mamma, som sitter där och ser något chockad ut. Men det har jag inte tid med nu, jag gläds över att få se honom igen, en sista gång den tappra ponnyn. Han verkade pigg och glad och hade öronen framåt. Han sträckte ner mulen mot mig så att jag kunde klappa honom. Sen ser jag hur Pinglan träder fram, inte riktigt lika framåt som Decimal, men hon såg nöjd, frisk och belåten ut. Att få se dom en sista gång gjorde mig riktigt glad, för jag hann aldrig säga hejdå eller klappa dom innan de togs bort från jordelivet. Jag hann precis klappa Pinglan också... en sista gång...
...innan jag vaknade.
Jag tror det här betydde något, jag tror inte att det här bara var en dröm... Det gick lite hastigt och lustigt förra veckan men nu har jag fått göra det, har fått klappat dom en sista gång och har fått ett sista farväl. Underbara hästar. <3
