En lurendrejare försökte

Efter att ha pratat med min kollega idag kom vi fram till att den sura och något skumma kunden i lördags försökte lura mig på pengar.
Känns surt nu efteråt, samtidigt som det känns bra för hon fick aldrig några pengar av mig. 

 

Det börjar med att en kund handlar jättemånga saker till en fest. Den här kunden gör absolut inget fel, det som är det skumma i det här fallet är att den här kunden ville ha en speciell vara som låg på ett ganska krångligt skyltställe (skyltfönster under kassadisken typ), givetvis skulle han få köpa den eftersom han ville ha den, den här varan var den sista av sitt slag. Jag krånglar mig in i skylten och tar fram den, han köper den och ungefär tusen (många grejer i alla fall) andra saker, tackar och går sin väg.

 

Ca en timme senare kommer det in en ganska så bitter kund och vill reklamera en vara. Jag frågar vad det är för något och varför. Kunden plockar fram en liten papperspåse och tar fram en vara, en precis likadan som jag hade krånglat ut från skylten en stund tidigare. Min första tanke var "vad fan, sålde inte jag den precis?" Den hade, precis som den tidigare varan av samma slag, ingen lapp på sig. Antingen var den använd eller så är det samma vara som tidigare. Kunden innan kanske hade skickat den här tjejen för att byta den?
Kunden säger att den luktar mögel och vill därför byta den. "Ojdå, ja då ska du inte ha den..." säger jag, tar varan och luktar på den. Känner inget. Det här var skumt. Vet jag inte hur mögel luktar? Det borde man väl känna direkt? Det enda jag kände var parfymdoft. Kunden är kanske bara inte nöjd med den, snäll som jag är tänker jag låta kunden byta den ändå, fastän motiveringen inte stämmer och att lappen inte sitter kvar. Jag frågar efter kvittot. Såklart har kunden inget kvitto. Kunden tittar på mig precis som denne skulle få pengar tillbaka ändå. Jag fortsätter med "jag måste ha kvittot, annars kan jag inte ta emot den."
- Men alltså, jag tyckte den var lite dyr, jag vill byta till en billigare.
- Men jag måste ha kvittot.
- Ni är dom ända i stan som säljer en sån här, eller hur?
- Ja, det skulle jag tro.
Kunden väntar som denne skulle få sina pengar tillbaka. Jag rör mig inte hur fläcken och glor på kunden. Vad är det som inte går in i skallen?
- Jag MÅSTE ha kvittot, annars kan jag inte göra något.
- Vilka andra i stan säljer en sådan här vara?
- Jag tror nog det bara är vi.
- Ja, dåså?
- Nej, jag måste ha kvittot, jag vill ha ett bevis på att du har köpt den (jag skulle egentligen aldrig säga sådär till en kund, men jag tror att min magkänsla sa något där eftersom jag sa som jag gjorde.)
- Men du kan få mitt personnumer och sånt?
- Nej, KVITTOT.
"Eeh, okeeeej..." säger kunden med ett tonläge precis som om jag är dum i huvudet och gör fel i mitt jobb. Där blev jag nästan vansinnig. Alla vet väl att man måste ha kvittot om man vill byta en vara eller reklamera den??
- Du får såfall ta detta med min chef, du kan ringa henne i början på nästa vecka.
Jag ger kunden ett visitkort med min chefs namn (som kunden även frågade efter innan jag gav bort kortet) och telefonnumret till butiken. Kunden lägger ner varan och kortet i sin lilla vita påse av papp, säger "jaja, tack" i en otrevlig ton och går. Jag svarade inte. Jag följde bara fanskapet med blicken och tänkte "idiot."

 

Vid stängning hade jag glömt bort den sura kunden med varan som inte luktade något (även om det tog sin lilla stund att komma över) började plocka ihopa och tog in vagnen som står utanför butiken... upptäcker att kundens lilla påse ligger där i. I påsen ligger även varan och visitkortet. "Jaha, så viktigt var det?" tänkte jag och ställde den bakom kassan för att veckan därpå berätta det för min kollega.

 

Idag nämnde jag det för min kollega som jag skrev tidigare, och ju mer jag tänker på det, desto mer säker blir jag på att hon försökte lura mig på pengar. Eller vad tror ni?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0