En onödig tisdag

Jag fick en kallelse av arbetsförnedringen om att jag ska vara där den 3:e november, vilket är idag... Klockan halv två skulle jag befinna mig på plats. Jag kommer dit fem minuter innan och är glad över den lilla tids marginal, eftersom jag alltid är ”precis i tid” annars. Klockan tickade. Klockan blev fem över halv två. Jag började fundera på om dom hade mycket att göra, eller bara drog ut på tiden lite. Klockan blev tjugo i två. Jag började undra lite, men tänkte inte så mycket på det. Klockan blev kvart i två. Nu började fundera på riktigt, vad är det dom håller på med? Dom har kanske mycket att göra då... Klockan blev tio i två. Irritationen börjar växa i kroppen. Vad i helvete..? Klockan blev fem i två. Okej, jag ger detta fem minuter till sen går jag och knackar på dörren. Klockan blev två. nu började det klia i hela kroppen på mig, jag kunde verkligen inte förmå mig att vänta mer. Jag reser mig upp och knackar på dörren med bestämda knackningar. En dam i ca 50-års åldern öppnar dörren och ser lite frågande ut. Jag frågar om det är jag som är virrig, eller vad det nu handlar om... Jag hade en tid med Rickard klockan två. ”Oj...” säger hon, ”han är inte här idag.” Tack. Tack så mycket för den.

Inte för att jag hade så mycket andra saker planerade idag, hade tänkt städa, och så hade jag sluppit gå upp tidigt imorse för att köra mamma till jobb och slippa hämta henne också. Vafan! Jag längtar innerligt till den dagen då jag slipper hålla på med arbetsförnedringen. Fan vad skönt det skulle vara att gå dit, visa fingret och sen gå igen. Och aldrig någonsin mer, behöva gå dit.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0