Och ur kaoset...

...kände jag en hand på min axel. Det var Hoppet som än en gång stod vid min sida. Med lugnande ord kände jag hur det där svidande greppet inom mig släppte. Efter total motgång av psykiska slag och mörker kändes det så himla befriande att få kunna se klart igen. Ljuset som värmer mitt ansikte får mig att spricka upp i ett stort leende. "Än sen då?" Frågar jag Hoppet. "Vad gör det att det inte alltid blir som man vill?" Hon ser tillbaka på mig och ler lika stort. Sedan säger hon "Att vara stark är inte att aldrig falla, att vara stark är när man reser sig upp igen efter fallet."
 
Och hon har så rätt, så rätt...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0