En iskall känsla gick genom kroppen. Jag kunde inte tro att det var sant. Detta hade jag fasat för länge, och när beskedet väl kom kände jag hur min frihet togs ifrån mig. Min egna vilja och min egna värdighet, blev nyss spottad och trampad på. Nedvärderad. Jag är ingenting för dem, kunde lika gärna ha varit någon av överklassens dörrmatta. Om ens det. Paniken växte i kroppen efter att orden hade nåt mina öron. Bilderna flög framför mina ögon och jag såg hur livet passerade i revy... 

Arbetsförmedlingen har skickat mig till ännu en jobbsökargrej.



Ja, allvarligt talat, de ringde mig klockan 11 i förmiddags och berättade att jag skulle börja på Activa (det gick rysningar i kroppen, jag förklarar längre ner i texten) på något som de kallade "jobbsökarprojekt." Jag frågade rätt ut (helt ärligt) om jag var tvungen att vara med. Tyvärr visste jag ju redan svaret innan jag ställde frågan... Och där stod jag med telefonen i handen, kände mig dummare än på länge och framför allt; riktigt jävla nedvärderad. För att inte tala om jobbsökarkursen som jag gick i våras. Efter påtagliga upprörda inlägg i min blogg efter varje kurs, förstår ni kanske hur jag känner nu. Jag har aldrig, i hela mitt liv, blivit såhär nedvärderad. För att inte tala om själva Activa. Jag har aldrig varit där, vet inte ens vad ställete har för atmosfär, men jag har bara hört dåligt om det. Activa är det ställe, där alla hopplösa själar hamnar, som diverse pundare som har hållt på att droga sig i 30 år utan att lyckas ta en överdos. Förstår ni? Det verkar inte finnas några större skillnader mellan arbetslösa ungdomar med hela framtiden framför sig, och medelålders personer som har 20 års minneslucka. Vi är lika mycket värda verkar det som. Eller lika lite värda kanske det är? Jag har panik nu, jag vill fan inte hamna där och kommer göra ALLT innan dödsdomens datum slår in: 10 augusti.

Har Sveriges regering verkligen inga bättre resurser? Jag är faktiskt inte dum i huvudet!