Bakom mina solglasögon kan jag vara mig själv
Att möta andra okända människors blickar är lite läskigt. Att få direktkontakt med någon man inte känner. Inte för att vi säger något till varandra, men vi ser oss, vi möts och vi tittar bort. Faran är över. Sen kommer nästa, personen ser lägger märke till mig och ser mig i ögonen. Undrar vad som döljer sig bakom dom där ögonen? Vad finns det för tankar? Väl synlig för världen kan jag bli lite skrämd. Jag syns. Jag syns för mycket. Måste människor se mig? Jag tar plats även om jag inte skulle vilja göra det. Helt av allt vill jag inte synas. Som en mörk skugga skulle jag vilja glida fram, titta hur mycket jag vill på människor utan att få irriterade blickar tillbaka. Det är då jag tar på mig mina solglasögon. För då ser ingen vem eller vad jag tittar på, jag blir på något sätt lite osynlig för världen. Det är nästan lite som ett spionredskap. När jag har dom på mig försvinner den där lustiga känslan. Jag tar plats, men människorna runt omkring ser mig inte på samma sätt som innan. De vet inte vad jag tittar på, vad jag tänker eller hur jag känner mig. En blockerande vägg som bara jag kan se genom. På något sätt är det tryggt och jag känner mig mer avslappnad. För det är ju så, att bakom mina solglasögon kan jag vara mig själv.
Kommentarer
Trackback
