Nu vet jag hur det är att vara ett kallblodigt djur. Likt en ödla lägger jag mig i solen när jag känner att kroppstemperaturen sjunker. Där sitter jag tills jag känner första svettdroppen och känner att energin är tillbaka. Då gör jag mina sysslor i precis den takt som energin tillåter. Allt eftersom värmen börjar försvinna blir jag segare, stelare och tröttare. Det är precis som om blodet blir trögflytande. Då är det dags för samma procedur igen, att få upp värmen. Det behöver nödvändigtvis inte vara just sol, eftersom jag faktiskt inte är en ödla. Ett varmt bad kan också fungera. Där ligger jag tills jag nästan studsar upp ur badkaret av värmeslag. Jag hivar i mig lite vatten och sysselsätter mig med något. Efter en stund känner jag att jag måste ha något i magen, har ju för tusan inte ätit på hela dagen. Jag gör mig en smoothie på frysta bär. Det var kanske ingen bra plan, eftersom det var fruktansvärd kall. Tillbaka till ruta ett. Nu fryser jag.

 

Nu vet jag hur de kallblodiga har det. Och de vet hur det är att ha feber som människa.