Resan

Någonstans i USA på 1800-talets senare hälft:

...Det enda som hördes var tågets hjul som rullade längs med rälsen. Jag satt i mina djupaste tankar,
något bekymrad över vad livet hade att erbjuda. Har livet något att erbjuda? Vad finns det för möjligheter
som kvinna i denna värld? Så får jag inte tänka. Det är fel att tänka så.
Jag såg en dörr längst bak på tågvagnen som jag satt i. Jag reste mig upp och gick dit, med ett bestämt
handtag öppnade jag dörren. Jag befann mig i vagnen längst bak på tåget. Skönt det. Solen gassade
och det var väldigt varmt. Inte ett moln på himlen syntes till och träden som sotd längs med rälsen
var på väg att dö ut. Det var torrt. Marken var gul och inte ett enda grässtrå syntes till.
Här stod jag. Jag var på en resa, en resa som jag inte visste var den skulle sluta. Tåget gick inte alltför
snabbt framåt, men det dög. Man måste ha tålamod. Det kommer att ta tid, det går åtminstonde framåt.
Men där är något som gnager inom mig. Jag försökte se långt bort, jag försökte se vad som fanns bakom
de sista meterna av rälsen. Men värmen gjorde det suddigt. Det fanns inte mycket att se.
Det fläktade skönt där jag stod. klänningen prasslade lite i vindfånget. Fastän jag var orolig över vad
livet hade att erbjuda, så såg jag fram emot det. Bland de jobbiga känslorna fanns ändå en
känsla av något positivt. Jag var åtminstonde på väg åt rätt håll.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0