Det är absolut inte nyttigt att vara sockerberoende. Jag har kämpat med skiten nu i några år och är riktigt trött på det. Det går ett par veckor, sen råkar jag få i mig något sött igen och sen är det kört. Jag är som många andra missbrukare, jag borde inte ha med skiten att göra över huvudtaget.

Det kanske inte låter fullt så allvarligt. Det beror såklart i vilken mängd, men vid det här laget har ni kanske gissat på att det handlar inte om några lagom mängder. Jag kan inte äta socker i en lagom mängd. Jag erkänner! Tar jag en bit så är det kört. Då trycker jag i mig resten också, vad det än handlar om. När jag börjar må illa, går jag iväg och dricker vatten och sen sätter jag igång igen...

Detta har nog ett stort finger med i spelet när det gäller vikten. Jag har alltid varit lite överviktig, förutom sista året på gymnasiet, jag kan för allt i världen inte förstå hur jag kunde få på mig dom där jeansen, som inte ens går över rumpan idag... (Inte för att jag strävar efter att vara trådsmal, men jag har ca 10-15 kg övervikt som jag inte tror är så hälsosamt)

För att inte tala om belöningsystemet i hjärnan. När helgen närmar sig eller när jag har tråkigt, dyker en tanke upp i stil med "skulle det inte vara gott med lite sött nu? Det är ju trots allt helg... du har varit duktig idag... du åt inget socker igår..." osv.

Var kommer belöningsystemet ifrån? Varför ska jag ens utsätta min kropp för det här? Beroendet gör att jag äter mer, lägger på mig kilon, får finnar och kan skada mina inre organ... till slut kanske jag får diabetes. Jag kan inte exakt allt det där, det enda jag vet är att det inte är nyttigt. Och om någon frågar mig varför jag äter all denna skit, så har jag bara ett svar att säga (samma svar som jag oftast får från rökare) "för att det är gott..."

För några som läser detta, kanske tycker att detta bara är bagateller, men för dom som har samma problem som mig och läser detta, vet precis hur det är. Jag kan även erkänna att detta har varit svårt för mig att skriva, det har varit riktigt jävla svårt att erkänna och säga rakt ut. För detta är egentligen min lilla hemlighet, detta har varit min tröst, min pepp, min belöning och ibland dämpar jag hungern med det. Det är ju min drog! Största svagheten är choklad, glass och kakor.

Från och med efter jag har skrivit klart det här inlägget och tryckt på knappen "Spara och publicera" tänker jag börja kampen med att bli av med beroendet. Inte bara det, jag tänker sluta med det helt och hållet. Den enda gången då det är ok, är när någon fyller år. (Och det bortförklaringen tänker jag inte köra med varje dag.)

Det kommer vara skitsvårt nu i början. Men det kommer att vara värt det.

Det här inlägget är ett avtal med mig själv... och det är bara jag som har styrkan att komma över detta. Faller jag tillbaka igen har jag bara mig själv att skylla.

JAG ÄR SERIÖS MED DET HÄR INLÄGGET. Jag vet inte hur mycket folk är pålästa, men det räcker såhär.

Det är ett PROBLEM för mig.