Glöm vita lögner och allt vad det heter, jag pallar inte lägga löng på lögn så jag går rakt på sak istället...

En kille kommer fram till mig och frågar om han får sätta sig brevid mig. Visst, säger jag...
Han inleder ett samtal och är rätt trevlig. Han ser inte mycket ut till världen men sällskapet dög, eftersom jag satt själv i den stunden.
Efter ett tags pratande kommer frågan jag nästan hade väntat på:
Han: Vill du följa med mig hem sen?
Jag: Nej, det vill jag inte.
Han: Hehe okej, ett nej måste man ju kunna ta...
Jag: Haha ja, det är klart!
Vi fortsätter samtala om allt möjligt. Att avfärda honom rätt och slätt känns kanske inte riktig min grej, även om jag borde lära mig att göra det också.
En stund senare kommer nästa fråga: Kan jag få ditt nummer? Eller du kan ta mitt nummer, om du vill...
Jag: Nej, det vill jag faktiskt inte.
Jag märker hur han börjar tappa hoppet, men han fortsätter lite till och pratar om något annat. Sen kommer hans kompis fram och undrar om vi ska med till en annan pub. Nej, svarar jag. Där satt jag med min väns grejer i knäet och kunde ändå inte gå därifrån. Killen blir nästan lite irriterad, men säger på ett artigt sätt, hej då.

Bästa dissen. Faktiskt.