När döden lurar runt hörnet
Man vet aldrig när det händer. Det är vi nog alla medvetna om egentligen, bara det att vi kanske inte riktigt tänker på det... För sånt "händer bara på film."
Att verkligen uppleva den där verklighetskänslan fick jag känna på idag. Det hände när jag och L stod på knutpunkten utanför Espresso house. Vi stod bara och pratade, tills L fick syn på en man ungefär 2 meter bort, som stod lutad mot espresso houses skylt. Jag hade lite dåliga känningar över situationen (det har jag alltid när det gäller främlingar) men Linnea gick fram, för mannen kunde inte få ut ett ord ur sin strupe. Jag hör hur han väser fram ett svagt "ring ambulansen..."
När jag ser in i hans ögon ser jag bara smärta. Något är fel, verkligen fel. Det var då verkligheten kom ikapp mig. För bara någon minut sen hade jag och Linnea stått och pratat om spelningen på fredag, hur stort det egentligen är. Från att vara i drömmarnas land för att sen bli hastigt indragen i verkligheten igen. L ringer såklart direkt, det enda jag kunde göra i den situationen var att hålla ett öga på den främmande mannen och på Linnea. Jag ser mig om efter ordningsvakter, men ser inga alls. Efter någon minut ser jag hur något förvärras i mannens ögon och benen viker sig under honom. Han faller pladask rakt ner i golvet mitt inne på knutpunkten. I den sekunden kände både jag och L panik, det här händer på riktigt! Det dröjde inte många minuter förrän ambulansen var på plats.
Jag själv var aldrig nära mannen, men L var nära honom hela tiden och såg alla detaljer av vad som hände. Men stunden man tänker, eller känslorna man känner under de minuter man ser någon sväva mellan liv och död. Hon hade skådat och känt hur han hade slutat andas, pulsen sluta slå och sen sett hur hans ansikte hade ändrat färg... för att sen börja leva igen. Kamp mellan liv och död, det är obeskrivligt när man har det ansikte mot ansikte.
I sånna här situationer kommer jag att tänka på hur skört livet egentligen här. Man vet aldrig vad som händer, eller när det händer. Och jag kan säga det, det sista jag kommer att glömma från den här situationen är mannens ögon... smärtan, hur han liksom "försvann" precis innan benen vek sig under honom.
Att verkligen uppleva den där verklighetskänslan fick jag känna på idag. Det hände när jag och L stod på knutpunkten utanför Espresso house. Vi stod bara och pratade, tills L fick syn på en man ungefär 2 meter bort, som stod lutad mot espresso houses skylt. Jag hade lite dåliga känningar över situationen (det har jag alltid när det gäller främlingar) men Linnea gick fram, för mannen kunde inte få ut ett ord ur sin strupe. Jag hör hur han väser fram ett svagt "ring ambulansen..."
När jag ser in i hans ögon ser jag bara smärta. Något är fel, verkligen fel. Det var då verkligheten kom ikapp mig. För bara någon minut sen hade jag och Linnea stått och pratat om spelningen på fredag, hur stort det egentligen är. Från att vara i drömmarnas land för att sen bli hastigt indragen i verkligheten igen. L ringer såklart direkt, det enda jag kunde göra i den situationen var att hålla ett öga på den främmande mannen och på Linnea. Jag ser mig om efter ordningsvakter, men ser inga alls. Efter någon minut ser jag hur något förvärras i mannens ögon och benen viker sig under honom. Han faller pladask rakt ner i golvet mitt inne på knutpunkten. I den sekunden kände både jag och L panik, det här händer på riktigt! Det dröjde inte många minuter förrän ambulansen var på plats.
Jag själv var aldrig nära mannen, men L var nära honom hela tiden och såg alla detaljer av vad som hände. Men stunden man tänker, eller känslorna man känner under de minuter man ser någon sväva mellan liv och död. Hon hade skådat och känt hur han hade slutat andas, pulsen sluta slå och sen sett hur hans ansikte hade ändrat färg... för att sen börja leva igen. Kamp mellan liv och död, det är obeskrivligt när man har det ansikte mot ansikte.
I sånna här situationer kommer jag att tänka på hur skört livet egentligen här. Man vet aldrig vad som händer, eller när det händer. Och jag kan säga det, det sista jag kommer att glömma från den här situationen är mannens ögon... smärtan, hur han liksom "försvann" precis innan benen vek sig under honom.
Kommentarer
Trackback
