Imorgon ska jag pallra mig iväg till alla vårts kära arbetsförnedr... arbetsförmedling, menar jag. Hur jag känner mig? Hatisk, arg, ledsen och förnedrad. Kanske inte det sistnämnda, men den känslan kommer att dyka upp så småningom under tiden där. Nej, fyfan alltså. Men vad ska man göra? Jag vet inte när jag jobbar igen, och så kan jag inte ha det. Sen för det andra är jag så förbannat jävla skittrött på att vara fattig. Eller ja, jag menar inte att jag vill vältra mig i lyx, det gör väl ingen som typ jobbar på Ica eller något sånt, men att till exempel inte ha råd med en liten hyreslägenhet med endast ett rum.

Men till skillnad från då vet jag vad jag vill nu i mitt liv. Så vi får se hur det går imorgon. Antagligen händer det ingenting, för det dröjer tre månader innan dom verkligen börjar göra något, och det är precis om 3 månader som mitt jobb tar slut på riktigt...

Hej och hå livet, nu ska vi gå och ta det första klivet - mot ett nytt liv, med allt vad det innebär.