Igår var jag på arbetsförmedlingen. Inget särskilt ärende, jag skulle bara ha en lapp påskriven. Men dom där 5 minuterna som det annars tar, blev till 45 minuter. Dels för att där var folk innan mig och dels för att jag blev värsta intervjuad nu när det hade fått nys om mitt lilla extrajobb. Det gör ju aboslut ingenting, men jag tyckte synd om mamma som väntade i bilen... Men i alla fall. Jag hade ärligheten i beredskap när R på AF frågade mig "Hur går det på Activa då?" Jag skrattade och sa "ja, det är ju ganska meningslöst..." R tittade lite konstigt på mig och fortsatte sen med "men jobbcoacherna då? Har ni inte haft samtal eller så?" "Jodå, dom är det inget fel på, vi har pratat och så, men det där med att sitta och söka jobb på en dator är dumt, det är liksom det jag gör hemma." Han såg mest fundersam ut ett tag och började sen prata om något annat. Ställde lite frågor om jobbet som jag hade, hur mycket jag jobbade, om jag trivdes och så vidare. Sen var jag ju tvungen att visa min blogg, bara för att understryka att jag FAKTISKT göra något hemma om dagarna. Jag varnade lite först, jag sa att det är från de arbetslösa ungdomarnas perspektiv, en dos allvar men också en hel del humor. Han skrattade lite. Det syntes att han blev lite imponerad. Och såklart, som den arbetsförmedlare som han är, så säger han "Ska du inte göra en liten serie om att du har fått jobb på Butterick's också?" sen skrattade jag, "På en blogg som heter 'Vedervärdigt?'"

Efter att jag hade varit på arbetsförmedlingen började jag fundera lite... Fyfan vad jag är negativ! Man kanske ska ta och bli lite positiv? Men så kom jag på det... Såklart inte! Annars är det ju inget roligt? Min kreativitet drivs av det negativa och då fungerar det inte att vara positiv. Liksom hallå?

Nu ska jag gå min väg och tänka negativa tankar, gråta lite och intensivt hata världen. ;)