Igår morse (förmiddags) ringde R från arbetsförmedlingen. Min första tanke och känsla är, när jag ser numret "åhnej, inte dom" och en kall känsla strömmar genom min kropp. (Jag skojar inte) Jag svarar glatt och som jag inte har ett bekymmer i världen. För det kan ju inte vara något hemskt eller konstigt den här gången...
Som vanligt börjar det med lite trevligt halvt psykologsnack, "hej hur är läget" på ett ungefär. Klart att det är bra, jag har ju för fan jobb? Eller ja, deltid... Knappt det. Sen frågar han vidare lite om när jag jobbar och hur länge. Jag säger då att det är 4 dagar den här veckan och nästa är det två eller tre. "Hmm jaja, det är så mycket ändå..." sa han sen, och jag tänkte; vad i helskotta har han nu planerat? Sen får jag veta att han hade ett erbjudande om praktikplats som kan leda till jobb. Man skulle stå i kassan på en resturag (stavning? Rätta mig gärna... Restaurant?) och menade sen på att man kanske hade kunnat trycka in det i mina "tomma" dagar... Nej. Aldrig hela mitt jävla liv! Nu visste han väl inte hur mycket jag jobbade eller om jag trivdes där jag är nu, men jag skulle absolut inte välja en praktikplats på ett "sämre" ställe för att sen få ett jobb som jag kanske inte trivs med. Resturangen behöver ju inte vara ett sämre ställe såklart, men eftersom jag trivs som fisken i vattnet på Buttericks vore det rena mardrömmen om jag skulle byta arbetsplats. Men det som gjorde mig irriterad, var tanken på att försöka fullspecka mitt schema, med tanke på alla andra där ute som skulle göra allt för ett jobb. Jag delar gärna med mig, jag vet hur tråkigt det är att inte ha något att göra om dagarna. Varför gå till mig, när jag har ett extrajobb, när det finns bättre behövande? Var är humanismen, kära arbetsförmedlare? Eller ska jag kanske säga kära regering? Vad tänker ni med? Visst ja, ni är ju moderater...