*pustar ut*

Äntligen har det löst sig. Nu blir det festivalbussen till Sonisphere och jag slipper vara nykter. ;)

Det ska bli riktigt grymt att se Metallica. Är det något jag älskar så är det konserter (ja okej, människorna som skriker en i örat, trycker på en från alla håll och taffsar på en är dock inte roliga) känslan av att få uppleva den musik levande, som annars bara finns i ens högtalare där hemma. Detta gäller här och nu. Och sen att få se dom, dom som har skapat musiken, dom som man annars bara har sett på tv, i musikvideor och på bilder. Helt plötsligt så står dom där, framför ögonen på en, livs levande av kött och blod. Är det inte lite konstigt att det kan kännas så fantastiskt? Eller är det bara jag som känner så? Vid dom tillfällena kan jag inte låta bli att undra hur dom har börjat... När dom var demoband, hur lång tid det tog för dem att få sitt första skivkontrakt eller den dagen dom för första gången kom på sitt bandnamn...

Nåja, jag hoppas på att slippa bli ihjältrampad och ska nu leta fram mina gamla känger från källaren.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0