Nu ska jag berätta hur det gick för oss i UKM!

Vi anlände till Sundspärlan ungefär vid tio på förmidaggen. Alldeles för tidigt om man frågor oss, men dessvärre nödvändigt eftersom det fanns 35 band/akter som skulle hinna soundchecka innan insläppet började.
I all den eviga väntan på att 28 band skulle soundchecka innan oss, hann vi kolla in stället. Vi fjöntade runder och undrade om det fanns fler punkband som skulle spela eller om vi var dom enda. Enligt spelningslistans bandnamn fanns där inget som tydde på det... Skithäftigt, tyckte vi.


Här är vi utanför Sundspärlan. Malin fotade, hon ville ändå inte vara med på bild.
Linnea, Jonna och jag, som är snygg som vanligt. :)

Vår stackars sångerska, Linnea, har varit förkyld ett tag men har återhämtat sig väldigt bra. Inför den här första spelningen repade vi 4 daagar i rad. Bra eller dåligt? Ja, säg det, dåligt tror vi, med tanke på hur det gick. Vi blev uppropade och gick upp på scen för att soundchecka. Vi drog igång med borgarslakt och efter någon minut blev Linnea tyst. Hon sa inte ett ljud. Jaja, vi fick i alla fall rätt på ljudet till gitarren, basen och mickarna. Sen förstod vi vad som hade hänt; Linnea hade tappat rösten! Hon kunde inte säga ett ljud! KATASTROF! Aldrig att vi ställer in spelningen, så vi försökte komma på alla åtgärder som gick. Eftersom jag är den enda som har körkort i bandet fick jag köra iväg för att försöka ordna lite saker. Jag drog med mig Malin och vi körde ut till Väla. (Eftersom det var söndag hade alla affärerna stängt i stan, så Väla var vårt enda hopp) Vi rusade in på apoteket och köpte strepsils och sen åkte vi tillbaka igen. Men vi glömde det viktigaste nästan, HONUNGEN! Alla sångerskor vet ju att varmt vatten och honung gör susen. Så det var bara till att köra iväg igen, den här gången med Linnea i bilen. Honungen blev köpt och vi körde tillbaka igen.

Under flera timmar satt Linnea och drack varmt vatten med honung, och en stund innan vi skulle spela hade hon satt i sig säkert flera kannor vatten och en hel burk honung. Hon kunde nätt och jämnt prata så vi bestämde oss för att ge järnet, allt eller inget, med eller utan en sångerska!

Jag själv hade lite panik strax innan spelningen, min gitarr är nämligen inte helt reko då jag har spelat av 4 strängar på 2-3 månader. Hoppsan? Jag bad för allt i världen att strängen skulle hålla. Sen hittade jag en kille som kunde låna ut sin om nu min sträng skulle hoppa av, jag tackar så mycket för det. :)

Sen blev vi uppropade och vi intog scenen. Jag såg knappt publiken, strålkastar ljusen lös mig i ögonen och jag kunde nätt och jämnt ana att där fanns folk. Mycket folk! Kanske 20-30 pers, jag har ingen aning. Jag hörde mitt namn ropades och jag vinkade. Men egentligen såg jag inte vem jag vinkade till, men skit i det. Gitarren kopplades in och förstärkaren sattes igång. Det var nu det gällde, vårt första gig! Vi var riktigt peppade allihopa, kanske inte Malin, hon var extrem jävla nervös och jag trodde hon skulle svimma (hon sa senare att hon hade hållt på att svimma... och innan dess hade hon varit och spytt, haha) och sen drog vi igång. Vad jag kunde höra så fixade Linnea låtarna rätt bra, lite annorlunda än vad det brukar låta men skit i det. Jag var nervös men samtidigt kände jag att det var riktigt kul, adrenalinet rusade i kroppen och ibland trodde jag nästan att jag skulle tappa plektrumet, snubbla över sladden (den såm går mellan gitarren och förstärkaren) ramla in i mickstativet och snubbla av scenen, tur var hände det aldrig.
Publiken jublade högt och jag kände hur jag älskade livet. Det här är det bästa som har hänt mig på länge, på mycket länge. När vi väl hade spelat klart frågade jag Linnea om hon mådde bra... Munnen rörde sig men det kom inget ljud. Hon hade tappat rösten, igen. Precis i rätt läge, precis när vi var klara. Perfekt.


Glidslem Live!
Foto: Ida Cederberg

Trots all kaos och annat fibbel så gick spelningen skitbra. :)