Jag har inte kunnat låta bli att sluta tänka på den där killen. Han på nattbussen i fredes, som verkade så speciell. Med mycket vett innanför pannbenet och som är smart. Han var väl inte världens snyggaste, men han är nog en underbar person. Det kunde jag komma fram till efter 60 minuters fyllepratande. Men det var väl inte så mycket fyllepratande egentligen... Han kände till personen som satt brevid mig på bussen, det var väl så vi började prata. Sen hade han hittat någon väska och jag sa åt honom att lämna in den där han hade hittat den. Det skulle han göra, sa han. Sen flöt det på vidare. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, om vad jag gjorde om dagarna och vad han gjorde om dagarna. Jag var helt säker på att den här killen var kanske minst 5 år äldre än mig, men helt fel, han var ett år yngre än mig. Det som jag mest har tänkt på, var när han sa "berätta lite om dig själv..." Hur många människor gör det? Han lyssnade intresserat av det jag hade att säga och samtalet bara flöt på. Dom där 60 minuterna på bussen kändes som 10 minuter. Det här har jag inte varit med om på länge, ett intelligent samtal med en random person. Eller ens om det har hänt över huvudtaget? Ja, säg det.

Det finns alltså lite hopp om mänskligheten trots allt?