Dom har haft ett jättebra liv, dom har knappt varit sjuka och dom har levt länge, nästan för länge. Det enda var att deras kroppar började falla sönder och det gick i allt snabbare takt, så det fanns egentligen ingen annan utväg i det här fallet. Jag väljer såklart det lugna och fridfulla, framför det som kanske hade kunnat ske om dom fick leva längre; att kanske bli akut avlidla för att de sätter i halsen eller att de kanske råkar ramla bryter hela höften. Nej. Usch. De fick ett värdigt slut.

Ett litet minne till dessa underbara hästar kanske skulle vara något, dom har ändå funnits där väldigt länge och Decimal, den gamla tävlingsponnyn har varit en riktigt bra ponny. Mammas väninna som stod som ägare till honom kunde rida ut med honom i skogen med endast ett rep runt halsen. Det var allt. De var ett. På något sätt förstod han vad som var rätt eller fel, han gjorde aldrig som han själv ville utan arbetade alltid tillsammans med ryttaren. Om ryttaren visste vad hon gjorde och lyssnade på honom. Sånna ponnysar (böjning?) finns det nog inte många av...

Och Pinglan, det hysteriska fullblodet som min mamma lyckades få till en lugn häst. Så lugnt det går i alla fall, för att vara ett fullblod. Den gamla galoppören som en dag vägrade.

Underara djur.

Jag har accepterat läget, även om jag får påminna mig själv hela tiden om att de inte hade kunnat fortsätta sina liv, för de blir knappast yngre eller friskare. Det gick snarare i snabb takt åt andra hållet.

Men de har det bra nu. <3