Ve och fasa. Som konstnär borde jag absolut inte bry mig om vad andra kreativa människor gör eller säger, för det finns egentligen inga rätt eller fel. Men idag såg jag ett exempel på något som bara skrek FEEEEEEEEEEEEEL!
Jag dömmer aldrig rätt och slätt på en gång, nej nej! Jag satt och tänkte på det ett tag, försökte se det från olika perspektiv som jag alltid gör. Men nu när jag funderar alltmer på det, blir jag mer besluten om att hon hade fel. Hon hade så jävla fel.
Det var något program på tv, "gör om mig" eller något sånt hette det. Där var en makeupartist som sminkade en annan kvinna. Sminkösen (om vi ska köra på svenska, tror översättningen blir så...) säger "Du har så fantastiska ögon, därför lägger jag på en orange färg här, som är lite röd, motsatsfärg till grönt, för att framhäva din gröna ögonfärg."
Va? VA? Vad i helvete sa hon precis? Rött är INTE motsatsfärgen till grönt. Det var min första tanke. Sen började jag fundera. Jag satt och klurade på "julrött" och "julgrönt." Nej, det där går inte ihop. Det finns inget där som framhäver varandra, snarare tvärtom. Jag har hela tiden tyckt att dom två färgerna dämpar varandra. För det finns sånna färger också.
Nu har jag suttit och tänkt på det här någon timme och jag blir alltmer säker över att det är jag som har rätt. För att bevisa (återigen, lärdom från gymnasiet) för mig själv var jag tvungen att kladda ner olika färgskalor i photoshop. Jag tog såklart den gröna skalan. Från en ganska blå grön till en nästan gul grön. Sen tryckte jag på inventera. För där får man fram motsatsfärgen. Och alla vet ju vad motsatsfärgen till svart är...
Jag fick en färgskala på rosa och lila. SE! JAG HADE SÅ JÄVLA RÄTT!
Jag är ingen sminkös eller stylist, men färger kan jag se, och det borde fan dom också kunna göra.
Värsta OMG-faktorn, årets stora flopp på tv, en av dom värsta grejerna att påstå i konstvärlden.
Jag säger det på svenska: HERREGUD! (som inte finns... i det BLÅ)
Jag hade inte den blekaste om att Powerpuff pinglorna hade en helt egen film! Som ett gammalt fan av Cartoon Network var jag tvungen att kolla på filmen... Jag tyckte den var riktigt rolig! På engelska då, givetvis!
Jag blir stressad och får en klump i magen. Det är egentligen bagateller, tror jag, men det SKA gå. Vad jag pratar om? Om att min lärlingsutbildning ska gå till väga. Den kommer att göra det, måste bara att lösa det. Känns lite motigt när min handledare/lärare/ellervadmansäger säger att hon VET att det går till så, hon har haft en tidigare lärling genom det här sättet, sen mailar jag skolan utbildningen ska gå genom och så fattar dom inte vad jag pratar om. Aaaahh!!! Jag orkar inte med sånt här! Måtte detta lösa sig snart!
Efter att ha pratat med min kollega idag kom vi fram till att den sura och något skumma kunden i lördags försökte lura mig på pengar. Känns surt nu efteråt, samtidigt som det känns bra för hon fick aldrig några pengar av mig.
Det börjar med att en kund handlar jättemånga saker till en fest. Den här kunden gör absolut inget fel, det som är det skumma i det här fallet är att den här kunden ville ha en speciell vara som låg på ett ganska krångligt skyltställe (skyltfönster under kassadisken typ), givetvis skulle han få köpa den eftersom han ville ha den, den här varan var den sista av sitt slag. Jag krånglar mig in i skylten och tar fram den, han köper den och ungefär tusen (många grejer i alla fall) andra saker, tackar och går sin väg.
Ca en timme senare kommer det in en ganska så bitter kund och vill reklamera en vara. Jag frågar vad det är för något och varför. Kunden plockar fram en liten papperspåse och tar fram en vara, en precis likadan som jag hade krånglat ut från skylten en stund tidigare. Min första tanke var "vad fan, sålde inte jag den precis?" Den hade, precis som den tidigare varan av samma slag, ingen lapp på sig. Antingen var den använd eller så är det samma vara som tidigare. Kunden innan kanske hade skickat den här tjejen för att byta den? Kunden säger att den luktar mögel och vill därför byta den. "Ojdå, ja då ska du inte ha den..." säger jag, tar varan och luktar på den. Känner inget. Det här var skumt. Vet jag inte hur mögel luktar? Det borde man väl känna direkt? Det enda jag kände var parfymdoft. Kunden är kanske bara inte nöjd med den, snäll som jag är tänker jag låta kunden byta den ändå, fastän motiveringen inte stämmer och att lappen inte sitter kvar. Jag frågar efter kvittot. Såklart har kunden inget kvitto. Kunden tittar på mig precis som denne skulle få pengar tillbaka ändå. Jag fortsätter med "jag måste ha kvittot, annars kan jag inte ta emot den." - Men alltså, jag tyckte den var lite dyr, jag vill byta till en billigare. - Men jag måste ha kvittot. - Ni är dom ända i stan som säljer en sån här, eller hur? - Ja, det skulle jag tro. Kunden väntar som denne skulle få sina pengar tillbaka. Jag rör mig inte hur fläcken och glor på kunden. Vad är det som inte går in i skallen? - Jag MÅSTE ha kvittot, annars kan jag inte göra något. - Vilka andra i stan säljer en sådan här vara? - Jag tror nog det bara är vi. - Ja, dåså? - Nej, jag måste ha kvittot, jag vill ha ett bevis på att du har köpt den (jag skulle egentligen aldrig säga sådär till en kund, men jag tror att min magkänsla sa något där eftersom jag sa som jag gjorde.) - Men du kan få mitt personnumer och sånt? - Nej, KVITTOT. "Eeh, okeeeej..." säger kunden med ett tonläge precis som om jag är dum i huvudet och gör fel i mitt jobb. Där blev jag nästan vansinnig. Alla vet väl att man måste ha kvittot om man vill byta en vara eller reklamera den?? - Du får såfall ta detta med min chef, du kan ringa henne i början på nästa vecka. Jag ger kunden ett visitkort med min chefs namn (som kunden även frågade efter innan jag gav bort kortet) och telefonnumret till butiken. Kunden lägger ner varan och kortet i sin lilla vita påse av papp, säger "jaja, tack" i en otrevlig ton och går. Jag svarade inte. Jag följde bara fanskapet med blicken och tänkte "idiot."
Vid stängning hade jag glömt bort den sura kunden med varan som inte luktade något (även om det tog sin lilla stund att komma över) började plocka ihopa och tog in vagnen som står utanför butiken... upptäcker att kundens lilla påse ligger där i. I påsen ligger även varan och visitkortet. "Jaha, så viktigt var det?" tänkte jag och ställde den bakom kassan för att veckan därpå berätta det för min kollega.
Idag nämnde jag det för min kollega som jag skrev tidigare, och ju mer jag tänker på det, desto mer säker blir jag på att hon försökte lura mig på pengar. Eller vad tror ni?
Nu börjas det igen, men jag funderar STARKT på dom här stövletterna. Jag blev så glad när jag hittade dessa i storlek 42, har velat ha ett par liknande väldigt länge nu. Och sen fanns dom där på Halens. Jag väntar svar på exakt mått på dom, lite petig får man väl ändå vara... Verkar det grönt, kör jag på dom. Aningen över min budget men vad gör det, jag har en tavla som ska säljas (jag har en köpare alltså, som ska köpa den när lönen kommer) och där har jag såfall pengar till skorna. Woho! Jag kan reta mig fördärvad på skotillverkarna (eller inköparna? Vem skyller man på?) som inte deisgnar snygga skor till oss storfotade. Jag vet att jag har dragit upp ämnet igen men måste bara skriva av mig nu när jag väl kom in på det, för jag blir så irriterad... jag vet inte vem skorna är deisgnade för, vekvämlighetsskor eller diskreta skor. Allvarligt, såfall hittar jag snyggare skor på herravdelningen. Det är inte kul att vara "dömd" till att handla skor på herravdelningen när man själv älskar klackskor i alla dess former och färger. Varför gör dom fula skor till storfotade ens? Vem hade dom tänkt skulle ha dom? Passar kanske äldre damer som har ont i fötterna men det finns unga tjejer som också har stora fötter. Ska vi förpensionera våra fötter eller vad i H handlar det om? Nu ska jag släppa det, här är två bilder på stövletterna som jag vill ha...
Okej, inte helt ännu, det återstår bara en grej som SKA fungera, det hävade i alla fall min blivande lärare (kan man nog kalla det?) och sa även att det har gått till på det här viset innan... vi får väl se... nu är jag lite kryptisk men jag vill inte skrika ut hej vilt innan allt är 100%. Nu är det 99,9 så ja... Haha.
Jag kommer vara kvar på mitt nuvarande jobb ett tag till, sen i november (har jag bestämt, haha) börjar jag på min lärlingsutbildning. Jag längtar! Så jävla skönt också att det ligger nästan precis runt hörnet här jag bor... Tanken på att slippa pendla får mig nästan att gråta av lycka. Jag har hållt på att åka kollektivt sen jag var 15, nu menar jag inte stadsbuss utan buss eller tåg från den ena staden till den andra... Det kommer att ta mig 5 minuter att gå. 5 MINUTER! Det är nästan ofattbart!
Det här hittade jag på systembolaget förra veckan... har letat efter det innan men sen gett upp, har inte pallat beställa heller, sen tänkte jag att vad fan, jag måste gå förbi rödvinshyllorna och se om det finns... Jajemän! Där fanns det! Aningen dyrare än de andra vinen som jag brukar köpa men ändå överkomligt för 119 kr...
Någon som har provat det? Jag har inte vågat än...
