Efter att ha pratat med M, lägger jag mobilen ifrån mig. Jag noterar inte vart, men jag antog att jag la den i väskan. Skitsamma, jag har alldeles för lite tid på mig över att fundera över sånna där smågrejer. Vinterjackan slängs på, halsduken hänger slarvigt runt halsen och skorna är bara halvknutna. Jag får hoppas på att jag inte snubblar på vägen. Springer ut till bilen med gitarrväskan i ena näven och bilnycklarna i högsta hugg i den andra. Kastar mig in i bilen med väskor och allt, ordnar snabbt att väskorna blir undanröjda ur min väg och sätter mig till rätta. Gladeligen startade bilen direkt. Åhnej, klockan på bilen går fel! Jaja, jag blir förmodligen lite sen till jobb, men det är inte hela världen. Att ändra klockan i bilen i denna stund fanns det inte tid till, ännu mindre att kolla klockan på mobilen. Jag backar ut från parkeringen här hemma i 150, och gasar sen iväg i 190. Bilen hoppar och sladdar när jag försöker köra i hyffsad hög fart genom snöröran på gården, under tiden fumlar jag med bilbältet. Väl ute på vägen försöker jag hitta min mobiltelefon i väskan. Jag rotar och rotar, stressad sen innan blev jag ännu mer stressad. För att inte tala om arg och frustrerad. Jag slängar vantar och andra saker hej vilt omkring mig i bilen, samtidigt som jag kör och försöker hålla på koll på andra bilar. Jag hinner köra 2,5 mil innan jag verkligen konstanterar att jag inte har mobiltelefonen med mig. Shit! Undra vad jag klockan är? Det ser jag på mobiltelefonen. Visst fan, den har jag ju inte med mig. Nähe, vad gör jag då? Jag ringer till jobb och säger att jag blir sen. Nej, det går inte det heller. Vad fan! I väntan på stadsbussen funderar jag över att fråga en snubbe om vad klockan är. Men han såg så äcklig och jobbig ut, så jag strundade i att fråga. Busschauffören såg inte ut att kunna svenska, så jag frågade inte honom iheller. Och där satt jag, på bussen och undrade vad klockan är. Och undrade om min chef undrade vart jag tog vägen. Jag kom snart på mig själv ännu en gång med att försöka kolla vad klockan är... på den mobiltelefon som jag inte hade med mig. Att fråga någon annan på bussen om vad klockan är kändes bara inte bra. Varför gör jag det så svårt? Just av den anledningen att jag är paranoid. För det går faktiskt inte att fråga vem som helst. Mitt i det hela kommer jag på att jag måste ringa M igen... men det går inte. Nej, då ringer jag J istället. För helvete, det går inte det heller! Och inte fan är jag smart nog till att skriva ner alla telefonnummer. Jaha. då kan alla undra om det blir någon repning, om jag ska handla på vägen hem eller om jag har glömt bort att jag skulle jobba.

Tack och lov så var jag inte mer än 5 minuter sen och min kära chef var mer orolig än arg, så det var förlåtet. Även dom andra småproblemen löste sig, min underbara mamma ringde till mitt jobb, så jag fick M:s nummer och kunde ringa henne. Problemen lösta! Men fy tusan vad man kan känna sig handikappad, just av att glömma sin mobiltelefon.

Idag har jag minsann fyndat! Det har gjort mig glad, men det som har gjort mig gladast är ändå klänningen. Ni som känner mig häpnas nog över att klänningen INTE är helsvart. Det är väl som så, att jag har smalnat lite och självöfrtroendet har skjutit i höjden. Härligt det! :D

Det blev även ett part hjärtformade solglasögon från Buttericks (jag är en sucker för solglasögon), "pirat-bandana" som också är från Buttericks och ett ceriset skrivblock för mina kreativa kvällar, dvs låtskrivarbok. Klänningen är från H&M, 150 kr och satt asbra! Det roligaste är också att den är storlek M, annars brukar L sitta bäst för min del. Men antagligen så har väldigt många människor provat klänningen, så den har töjt sig. Hahaha ;)

Usch, segaste dagen på länge. Jag vaknade imorse av att jag knappt kunde andas, både min hals och hela huvudet kändes svullet. För att inte tala om att mina läppar var snustorra och jag var täpp i näsan. Förkyld helt enkelt. Jag har ingen lust med det alls! Skönt att jag bara jobbade tre timmar idag, men det var knappt så jag orkade. Allt eftersom tiden gick på jobb började kroppen att värka. Ni vet sånna där febervärkningar? Man har ont i kroppen på något och är bara så himla slö. Precis så. Jag ska jobba imorgon och på fredag, bara tre timmar åt gången så frågan är nu, kommer jag att orka ta mig genom det, eller ska jag helt enkelt sjukanmäla mig och vila min kropp? Bästa är väl alternativ 2, då blir jag kanske friskare fortare om jag tar tag i saken i tid. Men ändå, palla vara sjuk... Men nu är jag det och kan inte göra så mycket åt det. BLÄÄ!!!

Idag har jag tagit ytterligare ett steg i mitt liv. Kanske, ett stort steg? Det känns nästan så, men egentligen vet jag inte. Jag var nämligen på arbetsförmedlingen idag på möte. Dom frågade om jag trivdes så som jag hade det nu, eller letar efter annat jobb. Eftersom jag är med i något som heter "jobbgaranti för ungdomar" innebär det att jag har skyldighet att vara med på alla aktiviteter. Som att sitta vid en dator och söka jobb... Men det är kanske värt att göra det 4 timmar per dag innan jag ska jobba? Vad jag får för det? Ungefär 1000 kr. Så jag kände bara det att nej, jag vill inte, så jag skrev ur mig både därifrån och från arbetsförmedlingen. HAH!!! Än så länge känns det bra, jag menar, jag slipper arbetsförmedlingen nu ett tag framöver. Men då kommer nästa grej... A-kassa? Det är nog dags att börja tänka på det där. Jag får läsa mig fram, fick tips om någon hemsida så det blir till att jag kollar där. Sen kan man ju tycka att det här var en jävla vänding från förgående inlägg om bostad och heltidsjobb... Ja, ursäkta det där, men alla dagar är inte alltid på topp. Visst, skitråkigt att hålla och bråka med morsan var och varannan dag, men i ärlighetens namn, jag trivs skitbra så som det är nu. Jag jobbar halvtid, har tid med mitt band + har tid över till annat. Det känns bra. Det känns skitbra. Att flytta hemifrån är inte 1:a prioritering just nu. Det som gäller för mig är att bara flyta på, för det är detta som känns mest rätt för tillfället. Sen får vi se längre fram i framtiden vad jag kan tänkas hitta på då.

Nu ska jag sätta en ny D-sträng på min akustiska gitarr. Tror den har legat ett halvår nu. Varför? Jag fick för mig att jag skulle ha långa naglar, och då går det inte att spela på den akustiska gitarren. Nu har jag klippt naglarna, när jag upptäckte att jag hade inspelningsprogram på datorn. Inget avancerat, men bättre än inget. ;) Så nu blir det kanske lite akustiska låtar från mig...

Over and out. 

Jag har satt ihop lite fula klipp från när jag filmade backstage på The Tivoli... Enjoy!

För att kunna flytta hemifrån behöver man pengar, för att få pengar behöver man ett jobb. Det kan vem som helst räkna ut. Men sen när man väl har fått jobb, ett kul jobb dessutom, har mer pengar och sedan inser att man inte ens har råd med en etta, då blir man nästan depprimerad. Snacka om fail? Ja, som ni förstår är jag ganska tjurig just nu, känns som jag missar allt det där roliga som händer inne i stan. Och så sitter jag här, ute på landet bland får, hästar och kor... Nej, det är inget liv för en 20:åring med alltför mycket spring i benen och behov av JÄMNÅRIGA människor. här finns det bara medelålders par och fyllebönder som närmar sig pensionsålder. Jag mår illa. Riktigt jävla illa.

Om jag nu ska kunna flytta måste jag byta jobb. Och hur roligt är nu det på en skala? Jag har lyckats hitta en plats där jag får se ut precis hur jag vill. Nästan, hela och rena kläder, men det är liksom ingen större sak, tycker jag. Jag menar inte att jag ska behöva se ut likadan ut som när jag har en spelning, med håret åt alal håll, trasiga kläder och mycket smink. Nej, det är bara dom där sista detaljerna som jag verkligen inte vill göra mig av med. Färgerna i håret och mina få piercingar. Eller är det jag som är löjlig? För mig känns det nästan kränkande, att jag inte får ha håret som jag vill eller att jag verkligen måste ta ut min enda piercing i ansiktet. Att ta bort alla intressanta detaljer... Det är att trycka ner mig och min stil. Så känner jag det. Så då är nästa fråga, borde jag "växa upp" eller stå för min sak? Alternativ två är ju mer min grej, jag slår hellre näven i bordet och skiter i vilket, än viker undan för någon annan.

Jag får väl stå ut lite till, jag får igen allt när jag är rockstjärna. ;)

Då var vi med i HD... Igen. Vi fick lite extra uppmärksamhet i och med att vi är det enda bandet i hela popkorntävlingen som består av enbart tjejer. Så idag, blir det konkurrerande med en massa killar. BARA killar. Vi får väl se hur det går, håll tummarna ;)

Popkorn är på the Tivoli ikväll, insläpp 19.00 och inträdet kostar 50 kr, med TP 20 kr.



För att komma till artikeln så tryck HÄR!

Idag gäller det, WÖÖW!!!

Just nu befinner jag mig i min mormors lägenhet. Anledningen till det är att hon är bortrest, och jag lånar hennes lägenhet för tillfället. Vattnar blommor, hälsar på vänner och lite så.

Idag är en sån dag då jag bara känner för att tänka. Jag orkar liksom inget annat. Vad jag tänker på? Allt. Jag hänger inte riktigt med i svängarna här, dagarna går fort, alldeles för fort. Allt händer på en gång känns det som. Att kunna stanna tiden känns lockande just nu. Bara ta en paus, andas och känna att jag lever. Jag mår inte dåligt över något, tvärtom, mitt liv har verkligen tagit fart och allt rullar på i just rätt riktning. Jag har faktiskt aldrig mått bättre. Jag har det som jag älskar och brinner för mest, mitt band, ett lysande band dessutom. För att inte tala om mitt jobb, jag har alltid roligt där och har bra arbetskamrater. Allt är bra, lite för bra.

Haha jag dör litegrann här, det är väl bra, jag menar att jag kan roa mig själv. ;) Kände mig lite kreativ nämligen, och ni som har lite koll på Sex Pistols vet nog vart jag har fått min inspiration ifrån. Hahahaha ;)

Igår förmiddag ringde tidningen City Helsingborg och väckte mig. De ringde i samband med popkorn, och hade valt ut 4 band utav 24 som de skulle intervjua, just för deras udda bandnamn... och vi är en av dom. I och med dom väckte mig, så jag vet jag inte riktigt vad jag svarade, ganska bra blev det ändå, är inte helt nöjd med fråga två, när jag läser det skrattar jag nästan så jag dör, men skit i det, gjort är gjort.



HÄR kan du komma till dagens nättidning, om du inte råkar ha pappersexemplaret.

Dessutom har Mikael Sörling, som jobbar för tidningen Close up-magazine, recenserat vår demo. Recensionen kan du läsa HÄR!

Sörling kommer även att göra en intrevju med oss. :)

PÅMINNELSE! Idag börjar första omgången av popkorn, och om två veckor, den 27:e januari för att vara exakt, är det vår tur. Sugen? Kom då till the Tivoli, insläppet är 19.00 och inträdet kostar 50 kr. KOM OCH STÖD OSS!!!

Nu är jag sån där igen, helt galen i skor. Egentligen är det bra att jag har lite större fötter, för då slipper jag köpa skor stup i kvarten. Ska jag vara helt ärlig, så tror jag att jag såfall skulle vara en sån där skomänniska, som har hela garderoben full med skor. Haha! Jag har märkt att vårens/sommarens skomode kommer vara grymt, så nu har jag hittat lite godbitar som jag är riktigt sugen på. Inte för att jag bryr mig om modet, men när det väl kommer lite häftiga och billigare kläder/skor får man ju passa på, eller hur?

  
Den första skon är jag riktigt sugen på. Den andra skon är mer ett "kanske," även den är jättesnygg, men kanske lite tråkig. För just nu är jag inne på ett par lite roligare skor. Sko nummer 2 är jag också väldigt sugen på. Så det är nummer 1 eller nummer 3 som det kanske blir. Jag gillar spännet som går runt ankeln på sko 1, därför överväger den en del... Men sko 3 är också läcker, turkos/blå ormskinnsmönster... Åh, jag vet inte! Vi får se om 2 veckor när lönen kommer. ;) tänkte att jag skulle ha något snyggare på fötterna när vi spelar på the Tivoli, jag är bara så grymt jävla trött på mina vanliga tygkänger. Usch!